Alltså, vad är det med det här vädret? För femte dagen i rad bjuder västkustvädret på 12 grader och regn. Och inne i lägenheten är det så grått att man mest bara vill tända värmeljus och krypa upp i soffan. I juli?!?
Inte ok.
Jag hoppas i alla fall att det vänder snart och att augusti månad blir solig, ljummen och innehåller mer ljus än de senaste dagarna gjort.
Augusti är en månad som ser ut att bli aningens hektisk för min del. Mycket jobb, planerande och få lediga kvällar. Men de timmar jag lyckas vara ledig på önskar jag fylla med fint sällskap, kvällssol och kanske morgondopp. Och så hade jag gärna gått klädd i det ovanstående.
Frukosten är uppäten, skorna är snörade och det är dags för mig att promenera de 50 minuterna bort till kontoret. Igår betade jag av största delen av de nästan tvåtusen (!) olästa mailen jag hade i inkorgen och nu känns det som om jag är på banan igen.
Häpp, dags att ge sig iväg. Hoppas du får en fin dag – vad du än har för dig.
För knappt en vecka sedan åkte jag ner till Skåne för andra gången på semestern. Denna gång var det den västra sidan som besöktes och vårt första stopp på resan blev nostalgiska Flickorna Lundgren. Åt nybakat, drack gott kaffe ur blåvitt porslin och satt i den lummiga trädgården. När vi sedan blev för varma promenerade vi de små gatorna ner till havet och doppade oss i vatten som var så turkost att det lika gärna kunde varit medelhavet.
Sedan strosade vi runt i Skäret och Arlid innan vi åkte vidare till Mölle och åt fisk och skaldjur på bryggan medan solen värmde i nacken.
Skåne alltså, världens bästa grej.
Och så kom den tillslut. Sista dagen på semestern. Och det är alltid vemodigt tycker jag; när något tar slut. Och det kanske inte är semestern i sig som smärtar att den är över. Utan sommaren. Visst, vi har fortfarande augusti kvar och tid för sensommar. Men på något sätt känns det som om den är över; sommaren. Och det känns som en tung sten i bröstet även fast jag haft en fantastisk sommar och semester.
Jag är ju vanemänniska ut i fingerspetsarna och tre veckor semester har verkligen fått mig att vänja mig vid det spontana. Den oplanerade tiden och möjlighet till vad som helst, när som helst. Och nu går jag tillbaka till rutiner. Jag vet att det kommer kännas bra och att jag redan på tisdag kommer vara inne i det snurrande hjulet och tycka livet är toppen. Men nu? Ja, nu är jag vemodig. Hade gärna haft ytterligare några veckors ledighet och sedan mjukstart. Istället slungas jag in i hjulet med rasande fart och börjar höstterminen med 12 arbetsdagar i sträck och övertid och en inkorg i mailen som får magen att hissna.
Men det blir bra. Det blir det. Till och med fantastiskt. Så jag ska försöka stoppa vemodet under kudden och se tillbaka på tre underbara veckor som hade allt jag kunde önskat av ledighet och tillsammanstid med människor jag tycker om.
Men semester alltså, bästa uppfinningen.
