Det årliga vinterbadet.

Idag var det alltså dags, för det årliga julbadet. En fin liten tradition som vi startade förra året och jag hoppas att jag, tillsammans med mina vänner, ska kunna julbada i havet varje år den 23:e december.

I år hade vi faktiskt riktigt tur med vädret; 5 plusgrader och klart väder (kunde ju lika gärna varit snöstorm). Och vi tog oss ut till klipporna, slängde av oss kläderna, drog badrocken närmare kroppen och tassade ut på de våta stenarna mot havet. Vinterbadar ni? Själv tycker jag det är så himla häftigt: att nästan ha panik över hur kallt det är, frysa innan man ens hoppat i det mörka vattnet och för att efteråt sedan få en riktig endorfinkick. Underbart!

Till vår besvikelse hade kommunen i år valt att ta upp stegen från badplatsen så istället för ett ”snabbt och smidigt” nedklättrande mot havet fick vi gå på de kalla stenarna och vada ut. Om det var kallt? Ja – det tar bara några sekunder innan hela kroppen domnat bort och man är inte länge i vattnet om man säger så. Vi turades om att kliva i vattnet och jag var sist ut. Klev ut i det iskalla vattnet, tog några stapplande steg och lät sedan kylan omfamna kroppen i två snabba dopp. Så himla härligt! Det som var mindre härligt var sedan när jag kommit upp.

Vi stod alla på klipporna och skrattande konstaterande att fy f*n vad kallt det var när Moa plötsligt frågar om någon gjort illa sig? Det var liksom stora blodpölar på klipporna. Och ja – när jag lyfte min högra fot fick jag se ett ordentligt skärsår och blod som bokstavligt talat hade forsat ut från kroppen och ner i en härlig, röd pöl i min ena sko. Jag virade snabbt handduken runt foten och vi tog oss upp till omklädningsbåset. Där kikade jag närmare på foten och kunde se ett ungefär 4cm långt skärsår som var såpass djupt att fettvävnaden i foten syndes och hade börjat ”välla ut” från hålfoten. Alltså, så fruktansvärt läbbigt.

Vi letade alla efter något att ha som tryckförband samtidigt som jag inte ville bloda ner någons kläder totalt. Tillslut tog jag mina trosor och virade hårt runt foten och knöt. Haha hemmasnickeri när det är som bäst. Sedan tog jag, och trosorna runt foten oss till vårdcentralens akutmottagning där jag fick träffa läkare. Såret var egentligen så djupt att de först ville sy, men för att undvika ärrbildning valde man att tejpa. Snittet (troligtvis gjort av en glasskärva) var så pass rakt och nästan kirurgiskt utfört att man trodde det skulle läka ihop av sig själv. Och efter en ganska smärtsam rengöring med sprit fick jag flera lager tejp och sedan haltade jag därifrån.

Så japp, nu går jag på värktabletter, håller foten i högläge och undrar hur tusan jag ska lyckas ta mig fram till stan för att fixa det sista inför julafton…

Men att julbada… fantastiskt härligt, ändå!