Förskolebaciller hörni, det är verkligen nästa nivå av virus. Även om typ alla våra vänner har gått igenom detta och verkligen förvarnat oss så var jag nog ändå inte beredd på att jag själv också skulle drabbas av förskolebacillerna. Jag har, i ungefär 8 veckors tid nu varit mer eller mindre förkyld / haft oklara symptom varje dag i dessa 8 veckor. Trodde jag hade bra immunförsvar, jag som äter hälsosamt, tränar och rör på mig och sover 8h typ varje natt. Men nej, förskollebaciller är NEXT LEVEL.

Nu? Den senaste veckan har min mun(?) ballat ur. Har en sträv känsla i hela munnen, blåsor i gommen, irriterade och svullna smaklökar och jag vet inte vad. Ringde läkaren som trodde virusblåsor men oklart – ska avvakta ytterligare en vecka och se om det försvinner av sig självt. Men alltså HÅHÅ JAJA känner jag mest. Vore skönt o bli helt friskt nu snart kanske.

Men jag kämpar på och tänker att immunförsvaret efter denna höst/vinter kommer vara dunder, tror ni inte det?

Visst blir världen knäppare och knäppare när man redan i september ser julkampanjer gå live från olika varumärken och det börjar säljas julmust på butikshyllorna? Jag tycker då det är skevt. Jag själv jobbar ju på ett större kommersiellt bolag och kan på något sätt förstå den kommersiella kapplöpning som uppstår mellan olika varuhus där man vill vara med och kämpa om en bit av försäljningen för årets största högtid. Men samtidigt behöver vi ibland dra i handbromsen. September ÄR för tidigt o snacka jul (enligt mig), men nu? Nu när vi bara är dagar från november så börjar till och med jag börja vilja planera den festliga säsong vi har framför oss.

Vad jag vill göra i år? Dels vill jag börja klä mig lite festligare till vardags. Genom mitt arbete på Ellos så har jag ju förmånen att se så mycket vackra plagg varje säsong och i år vill jag passa på att klä upp mig lite även om det ’bara’ är en dag på kontoret. Exempelvis matcha paljettkjol med stickad tröja, bära en överdimensionerad brosch på kavajen eller kjolen och kanske bära högklackat eller rött läppstift. Sådana små grejer. Och mina vintage-fyndade (fusk)pälskappor vill jag också ha till kontoret istället för min fotlånga dunjacka som jag tenderar att mer eller mindre bo i den här tiden på året. Ni som har småbarn förstår grejen med att bära ytterplagg men är lite RÄDD om i kombination med småbarn är en ekvation som sällan går ihop. Det blir liksom lätt leriga stövel-avtryck på hela jackan, snor och kanske söl från något ätbart barnet tuggar på. Men till kontoret, där ska jag försöka göra en ansträngning och faktiskt ta ett lite finare ytterplagg på mig.

Glöggmingel. Vi brukar ju varje år bjuda in till en julfest med mat, lekar och paket. Kanske blir det ett lika stort pådrag i år eller så blir det någon mindre tillställning som exempelvis glöggmingel. Tänk så trevligt en söndag eftermiddag. Kanske vid advent? Bjuda in till glögg, tilltugg och mys. Med barn och kaos och allt som hör därtill.

Juldrink. Vi har inte bokat något julbord i år. Är fastligt sugen på det men vet samtidigt inte om det kommer bli av (sånt projekt nu för tiden med barnvakt och ditten och datten). Men en snabb juldrink kanske man kan hinna med. Antingen tillsammans med min sambo eller en vän. Liksom klä upp sig lite, dricka en drink och spana in juldekorationen i stan. Mysigt ju!

Vinterdekorera mitt hem. Jag tycker fortfarande det är för tidigt o plocka fram julpynt – men vinterpynt vill jag blir bättre på i år. Ni vet, sådant där som känns ’i säsong’ men ändå inte jul. Tänk er mycket naturmaterial så som kvistar, mossa, kottar blandat med dekorationer av papper. Stjärnar, granar, vimplar. Lite sådant. Fint, eller hur?

Varm choklad eller korvgrillning utomhus. OM nu inte hela oktober-november-december regnar bort vill jag ta mig ut i skogen, andas luft som huserar på gränsen till minusgrader och hälla upp varm choklad ur termos. För 2 år sedan, då jag var höggravid, brukade vi ofta ta oss ut i skogen för promenad, skridskååkning på sjön (min sambo stod för den delen) och så hade jag med mig varm choklad i termos, en burk med vispad grädde och så kakao att pudra över. Mums! Gjorde också detta recept (LÄNK) på apelsinchoklad till Ellos kanaler och wow – denna måste ni prova om ni inte redan gjort det. Tips!

Vintertid. Tidsomställningen till i söndags kan nog inte ha undgått någon (framförallt inte oss småbarnsfamiljer som nu helt plötsligt ska anse att det är fullt rimligt att stiga upp kl. 05 på dagarna). Men oavsett småbarn eller inte så är det nog ganska få (spekulation) som på något sätt inte berörs alls utav tidsomställningen. Utöver att Gillis vaknar något tidigare är jag också pisstrött när klockan passerat 21.00 numera och lunch? Det är jag sugen på redan kl. 10, haha. Men främst drabbas jag av mörkret. Det enorma mörker som lägger sig som en tung, våt filt över hela världen nu lagom tills arbetsdagen är slut och när klockan passerat 17.00 tror min kropp att det är natt.

Jag avskyr mörkret. Min svärmor var på besök i helgen och uttryckte sin förkärlek för just vintertid. Till mörkret, myset och de tända ljusen. Hon älskar det faktum att det nu blir sådär härligt mörkt och mysigt om kvällarna medans jag? Jag älskar juni. Midsommarafton när solen aldrig tycks gå ner och när man faktiskt har ENERGI att hitta på något efter en arbetsdag. Eller får feeling och vill ta en löprunda efter middagen eller släpa med hela familjen till kiosken för att köpa glass trots att klockan passerat 20.00.

Jag älskar ljuset. Tycker till och med att levande ljus på middagsbordet är finast i dagsljus. Försöker verkligen med öppet sinne anamma mörkret, för det är ju oundvikligt om man bor på denna sida jordklotet och liksom ganska idiotiskt att motsäga sig kring varje år. Men varje år, varje jäkla år så inser jag hur mycket jag avskyr mörkret. Är ju heller ingen person som tycker om att vara ’inne och ta det lugnt’ för om jag hade varit en sådan människa vars intresse vore att tända ljus, krypa upp i soffan med en filt och en bok och bara mysa; ja då hade jag nog tyckt lite bättre om ljuset. Men nej. Och med en drygt 1,5 årig liten grabb där hemma så är det ju inte riktigt TOPPEN att lekplatserna eller skogen efter kl. 16.00 är lika läskigt som något hämtat ur en skräckfilm.

Men ja, det är några månader kvar. Sen vänder det och sen kommer ljuset tillbaka hörni ♥

Hej och hå hörni, jag vet inte hur många gånger jag senaste åren haft ambitionen att börja blogga igen. Inte för att bloggar kanske är det hetaste på tapeten 2025 eller att så många faktiskt tar sig tid att läsa bloggar, nej – jag har haft ambitionen att börja blogga igen då jag saknar skrivandet. När Instagram lanserades för ungefär hundra år sedan (visst känns det som om appen alltid funnits på något märkligt sätt?) så blev behoven av ord mindre och efterfrågan på bilder och videomaterial större. En nyhet som kittlade hos mig, för inte bara får jag utlopp för min passion för bilder och film, utan Instagram är också SÅ lättvindigt. En bild och en kort caption senare. Posta. Klart!

Bloggen däremot? Det ska vara mer innehåll, bilder ska tas för att komplettera texten, det ska postas, schemaläggas, skrivas och bearbetas. Ett projekt som absolut tar mer tid än Instagram men som samtidigt innehåller något jag saknar: skrivandet.

Och i förra veckan var jag (via jobbet) på ett event och mötte flera otroliga kvinnor. En av dem – Karin – kom fram till mig med insikten som slagit henne, ”Jag känner igen dig” sa hon och även om jag tänkte ”Nej, jag känner igen DIG” då hon medverkat i TV och är en mycket större profil på de sociala medierna än jag så var det också hon som kände igen mig. ”Jag har läst din blogg” sa Karin och jag överväldigades av hur världen är stor och också pytteliten på en och samma gång. Framför mig i en silvrig feststass stod denna kvinna, känd från tv och med den varmaste personlighet jag träffat och meddelade att hon läst min blogg. Jag kunde inte tro det. ”Jag älskade sättet du skrev på” förklarade hon och jag kände; jag saknar sättet jag skrev på.

För när jag bloggade som mest frekvent (i ca 14 års tid) så uppdaterade jag i stort sett bloggen dagligen. Varje dag kikade jag in här och förmedlade min dag, mina känslor, mina tankar eller framtidsambitioner. Och som jag saknar skrivandet. Det är ju en färskvara och något som, om man inte utövar det frekvent, blir något stelare. Som muskler på en kropp. Skrivandet behöver underhållas för att flyta på, för att tankarna jag tänker ska formuleras i ord och med rasande fart ska fingrarna flyga över tangenterna för att få tankar till text.

Jag saknar skrivandet och vill underhålla förmågan. För en dag vill jag skriva en bok. Jag har haft denna önskan och dröm ända sedan jag var liten och den SKA bli verklighet. Men ska jag skriva en bok (facklitterär eller skönlitterär) så vet jag att det kommer gå enklare att formulera de där hundratusentals tecken som krävs om jag håller ångan av skrivandet vid liv.

Så TACK Karin för påminnelsen om skrivandet. Jag har saknat det och jag vill använda denna plattform just till det. Hoppas ni vill följa med (igen).