Tanzania part #1 – Lake Manyara.

Är ni redo för en kavalkad av bilder och ord? Jag hoppas det. För här kommer min berättelse om första dagen på resan.

Efter en restid på närmare tjugo timmar landade vi på Kilimanjaro Airport sent på kvällen. Och efter transfer och en natts välbehövlig sömn på hotellet i Arusha gick vi upp tidigt morgonen därpå och mötte upp killen som skulle vara vår guide under hela safarin. Esekill. Världens härligaste 46-åriga Esekill. Och vi började vår resa mot den första nationalparken, Lake Manyara.

Väl framme i parken kändes det som hämtat ur Jurrasic Park. Höga berg blandades med snårig skog, slingriga vägar och en fuktig hetta. Och jag lovar att jag inte skulle blivit minsta förvånad om det plötsligt skulle dyka upp en T-rex, Triceratops eller KingKong heller för den delen. Hela landskapet andades mystik.

Och även fast vi varken fick se KingKong eller en Triceratops fick vi se så ofantligt  mycket djur. Babianer blandades med diademmarkattor, fåglar i alla dess färger, vattenbufflar, ormar, giraffer, zebror och vårtsvin. Ni kan tänka er att kameran gick varm. Jag antar att vi betedde oss som klassiska turister som drog fram kameran varenda gång vi fick syn på en babian (bara för att fem minuter senare inte ens reagera på dem om de så började klättra på bilen). Ni förstår, djuren överväldigar en, på något sätt. De.är.så.många. Och känslan av att se stora fält fulla av babianer, vårtsvin, gnuer och giraffer får i alla fall mig att nypa mig i armen och undra om jag inte slungats rakt in under en inspelning av Lejonkungen.

Lunchen? Ja den intogs vid ett bord mitt ute på savannen och medan Esekill mumsade i sig innehållet i sin lunchbox kunde jag inte låta bli att snegla mig över axeln och mot den flock vattenbufflar som befann sig bara 100 meter bort. Känslan av att sitta mitt ute i det vilda? Både skräckblandad och euforisk på samma gång.

Och på vägen ut från parken senare under eftermiddagen stötte vi på två stycken elefanter. Unghanar som betade precis vid vägen. Och jag lovar, skulle jag sträckt ut armen genom det öppna taket kunde jag mycket väl vidrörd den rynkiga och sträva huden på hanen som betade gräs precis vid diket och herregud vilken känsla. Att försöka få hjärnan att förstå att dessa är vilda djur och inte några som jag ser på Borås Djurpark var i början svår. Men när guiden liksom drog igen sin fönsterruta när ena elefanten närmade sig, ja, då förstår man att det var på riktigt, liksom.

Upprymda och trötta likt ett barns första dag på dagis var det sedan dags för oss att åka till vår Lodge för kvällen. Första natten på safari bodde vi alltså i Bungalows på Bouganvilla Lodge och på natten drömde jag om både giraffer och lejon.