Alltså ibland måste jag bara stanna upp, stanna upp och nypa mig i armen för att jag får kalla detta för jobb. Jag har hört många människor varit med om fantastiska saker, fantastiska saker men de har inte varit närvarande och njutit av det. De har varit upptagna av annat, av jobb, av stress, av nervositet eller en ångest av att prestera. Jag var rädd för att jag också skulle uppleva det denna vecka, uppleva stress och icke-njutning.
Men all förberedelse och slit innan resan visade sig vara värt mödan. För nu kan jag verkligen stanna upp och njuta och nypa mig i armen ungefär var femte minut. För jag menar, jag får göra det jag älskar och det jag drömt om – och dessutom får jag kalla det för mitt jobb. Mitt yrke. Att fota bohemic-klädda brudar på långa stränder med vita hästar och en skäggig solbrun man som tycks aldrig ha gjort annat än att stå framför kameran. Och resultatet blir så magiskt att jag inte kan låta bli att fylla ett helt minneskort. Nu har vi ju med oss en fotograf som ska fota bilderna till själva tidningen, det har vi. Men vid sådana här tillfällen bara måste jag fotografera. Måste. Och jag fyller min egen portfolio med bilder många personer bara drömmer om.
Och jag är så tacksam.
När arbetsdagen sedan är över vandrar jag runt på området. Vandrar runt bland broar, stigar, strand och stenbelagda gångar. Vandrar runt och lyssnar till ljudet av påfåglarna, vattenfallen och vindens mjuka susande i palmbladen. Minuterna innan solen går ner är det förföriskt vackert, diset som ständigt tycks närvara här tillför en viss mjukhet i bilderna som är svår att uppnå hemma i Sverige och jag knäpper av en bild med jämna mellanrum på min kvällspromenad.
Och nu? Nu har vi precis ätit en magisk middag på hotellet och sjungit Van Morris-låtar och haft det supertrevligt i vanlig ordning. Människorna alltså, bästa!
Vilka underbara bilder, tack för att du delar med dig av dem.
Kram P
HÄRLIGT 😀
Ser underbart ut! Och dessertbuffén såg inte det minsta äcklig ut 😉