Att vara förälder är absolut någonting man växer in i och det går liksom inte att förbereda sig på HUR man ska vara som förälder, jag antar att mycket val och beslut man gör som mamma eller pappa handlar om egen instinkt och hur man själv har blivit uppfostrad. Mina inre värderingar återspeglas liksom i sättet jag själv uppfostrar och tar hand om mitt barn. Lite läskigt ändå, tanken på hur många beslut man tar som bara ’sitter i ryggmärgen’ och som kanske inte alltid är aktiva eller genomtänkta beslut – utan sådant som går på instinkt. Men på ett sätt också väldigt betryggande. För sättet som jag ’blev’ på blev ju väldigt bra (om jag får säga det själv), så om jag kan få mitt barn till att bli och känna likadant som jag gör genom mina instinktiva beslut vad gäller barnuppfostran så är jag mer än nöjd.

 

 

Men även om många beslut som rör Gillis kommer omedvetet från min sida är det ändå några aktiva beslut jag tagit i mitt föräldraskap. Som det där med (typ) nolltolerans mot skärmtid. Jag VET att det kommer en tid då han ska få se på tv, kanske spela datorspel eller ha en egen smartphone och göra gud-vet-vad. Men jag är så starkt emot skärmtid just nu. Han är liksom bara 21 månader gammal och behöver absolut inte de kickarna som skärmtid ger. När jag frågar vänner och kollegor om tips och råd kring barnuppfostran (de som har lite äldre barn) så säger alla en sak som är identisk och det är ”hade jag vetat hur skärmtid påverkar barn hade jag varit mycket strängare med det när de var små”. Och ja, jag kan verkligen förstå vad de menar. Skärmtid är en drog. Kickarna ett litet barn får genom att kolla på tecknat är liksom högre än kickarna de får vid lek. Och när de väl har vant sig vid de kickarna av dopamin kommer det vara i princip omöjligt att få barnet till att leka själv. Till att använda fantasin och till att utvecklas. Så nej, Gillis får inte kolla på någon skärm för mig. Enda undantaget är när jag ska klippa håret på honom, han är lite rädd för saxen och det enda som fungerar som distraktion är att han får titta på telefonen medan jag klipper. Men det rör sig kanske om 5 minuter 1 gång i månaden. Och det är OK.

Nu kanske jag provocerar någon här, men handlar inte skärmtid för ett litet barn i grund och botten att man är lite bekväm som förälder? Visst är det lättare att sätta barnet framför en skärm så att man som förälder kan göra annat. Kanske orkar man inte leka med barnet och då istället lockar med att barnet får se på telefonen. Jag vet att jag låter hård, men det är min syn på det. Jag har absolut förståelse dock för ensamstående föräldrar som måste laga mat eller göra andra hushållssysslor medan barnet/barnen är vakna och då kanske erbjuder skärm som en snabb lösning. Men i mitt fall vill jag undvika skärmtid så mycket det bara går.

 

 

Ett annat aktivt beslut är det där med sömnen. Och en av de sakerna jag är stolt över i mitt föräldraskap är sömnträningen vi gjorde med Gillis när han var 6 månader gammal. Vi hade då – under typ 2 månaders tid – kämpat med sömnen och i korta drag bestod nätterna av att han vaknade var 20:e minut och ville amma (snutta) och sömnen för både mig och honom var katastrof. Jag visste liksom att jag inte skulle klara EN SEKUND längre av detta och vi tog hjälp. Köpte kursen ’Sovande Barn’ och var fast beslutna på att gå all-in på denna kurs. Och alltså hörni, det är mina bäst investerade pengar någonsin. För på 2 månader fick vi honom till att sova HELA NÄTTER helt själv i egen säng i hans egna rum. Och så är det än idag, sömnen är inga problem för oss. Han lägger sig omkring kl. 18.30 på kvällarna och sover till 06.30 på morgonen utan uppvaknanden. Och jag kan för mitt liv inte begripa hur man som förälder orkar vakna en eller flera gånger per natt under flera års tid och ta hand om uppvak av barn. Jag hade då inte överlevt.

 

 

Och nu en sak som jag VILL ta ett aktivt beslut kring när det kommer till barnuppfostran och det är att låta Gillis vara med i köket så mycket. Köpte häromdagen en hjälpa-till-pall till honom så att han kan vara med i köket, baka och laga mat. Vill få honom till att upptäcka glädjen till matlagning och bakning och lära honom att mat är något UNDERBART och något som enbart är fyllt med lust och glädje. Aldrig ångest eller tvång. Jag minns själv att jag som barn tidigt var med i köket och älskade det. Och igår kväll bakade vi tillsammans, han och jag. En sockerfri kaka och det var en sådan fröjd o se honom i köket, hur han så gärna ville hjälpa till, var stolt över att han kunde det och när vi sedan skulle smaka på kakan åt han med otrolig aptit, för han hade ju varit med och lagat själv och jag tror det gör underverk för barnens matglädje – att de själva får vara med och laga det de sedan äter.

 

Har du något som du är extra stolt över kring ditt föräldraskap eller något som du kanske aktivt vill ge eller lära ditt barn?

Häromdagen lyssnade jag på en podd där de hade en frågestund där man förväntades svara med en siffra på en skala mellan 1–10 på de olika frågorna eller påståendena som ställdes. Jag kan älska denna typ av ämnen för de föder alltid nya tankegångar hos mig och nya diskussioner med dem eller den som jag utför detta på. En av frågorna löd: ”Vilken siffra skulle du ge din nuvarande bostad?”

När jag hörde frågan ville jag instinktivt svara en 7: a. För huset vi bor i är perfekt, men det är ändå ett gammalt hus där kök behöver renoveras, badrummet skulle må bra av en totalrenovering, där trädgården kunde varit större så Gillis haft mer yta att springa på och där våra gjorda renoveringar inte skulle se FULLT SÅ hemmagjorda ut.

Men så tänkte jag ett varv till och funderade över detta. Över fenomenet LYCKA och när jag egentligen känner mig lycklig.

En av de stunderna i livet som jag verkligen älskar och skulle namnge med ordet LYCKA är fredagskvällarna hemma. Där jag står i köket, har satt på en spellista jag gillar med låtar som gör mig glad, när jag häller upp ett glas vin – vitt som är så där iskallt så att vinglaset blir immigt eller rött vin som fyller munnen med en mjukhet och strävhet på en och samma gång. När jag får stå vid spisen, laga fredagsmiddag åt min familj, min sambo eller bara till mig själv och samtidigt stoppa in en eller två oliver i munnen. DÄR, exakt den där stunden är lycka för mig. Och då slog det mig; att jag har känt exakt samma lycka oavsett hur min omgivning har sett ut. Jag har känt den lyckan i ett vackert semesterboende, i min gamla fina lägenhet, i vår förra (extremt sunkiga) lägenhet samt i vårt nuvarande kök i vårt nuvarande hem. Och med den vetskapen insåg jag; mitt hem är en 10: a. För om jag kan känna LYCKA på detta sätt idag spelar det faktiskt ingen roll om köket är totalrenoverat eller inte. För lycka sitter inte i materiella ting. Kortvarig lycka= Absolut. Jag kan vara SÅ glad över min nya väggfärg, min nya jacka eller mina nya skor. Men tillslut vänjer man sig vid det nya och den där lyckan man kände i början finns inte längre kvar.

Nej riktig lycka sitter i inställning och människans grundläggande behov; så som tak över huvudet, mat som mättar och att vi får lov att omge oss med en eller flera människor som vi älskar och som älskar oss tillbaka. Lyckan är alltså inte bara en renovering eller ett köp bort.

Och med den insikten rankar jag därför mitt nuvarande hem som en 10: a. För jag VET att ett nytt kök gör mig inte LYCKLIGARE, men visst kan det sätta guldkant på tillvaron och det är en helt annan sak. För visst älskar vi att omge oss med fina ting och att förändra det materialla lite då och då. Jag gör då det. Men LYCKA – det är något annat.

Förskolebaciller hörni, det är verkligen nästa nivå av virus. Även om typ alla våra vänner har gått igenom detta och verkligen förvarnat oss så var jag nog ändå inte beredd på att jag själv också skulle drabbas av förskolebacillerna. Jag har, i ungefär 8 veckors tid nu varit mer eller mindre förkyld / haft oklara symptom varje dag i dessa 8 veckor. Trodde jag hade bra immunförsvar, jag som äter hälsosamt, tränar och rör på mig och sover 8h typ varje natt. Men nej, förskollebaciller är NEXT LEVEL.

Nu? Den senaste veckan har min mun(?) ballat ur. Har en sträv känsla i hela munnen, blåsor i gommen, irriterade och svullna smaklökar och jag vet inte vad. Ringde läkaren som trodde virusblåsor men oklart – ska avvakta ytterligare en vecka och se om det försvinner av sig självt. Men alltså HÅHÅ JAJA känner jag mest. Vore skönt o bli helt friskt nu snart kanske.

Men jag kämpar på och tänker att immunförsvaret efter denna höst/vinter kommer vara dunder, tror ni inte det?

 

Visst blir världen knäppare och knäppare när man redan i september ser julkampanjer gå live från olika varumärken och det börjar säljas julmust på butikshyllorna? Jag tycker då det är skevt. Jag själv jobbar ju på ett större kommersiellt bolag och kan på något sätt förstå den kommersiella kapplöpning som uppstår mellan olika varuhus där man vill vara med och kämpa om en bit av försäljningen för årets största högtid. Men samtidigt behöver vi ibland dra i handbromsen. September ÄR för tidigt o snacka jul (enligt mig), men nu? Nu när vi bara är dagar från november så börjar till och med jag börja vilja planera den festliga säsong vi har framför oss.

Vad jag vill göra i år? Dels vill jag börja klä mig lite festligare till vardags. Genom mitt arbete på Ellos så har jag ju förmånen att se så mycket vackra plagg varje säsong och i år vill jag passa på att klä upp mig lite även om det ’bara’ är en dag på kontoret. Exempelvis matcha paljettkjol med stickad tröja, bära en överdimensionerad brosch på kavajen eller kjolen och kanske bära högklackat eller rött läppstift. Sådana små grejer. Och mina vintage-fyndade (fusk)pälskappor vill jag också ha till kontoret istället för min fotlånga dunjacka som jag tenderar att mer eller mindre bo i den här tiden på året. Ni som har småbarn förstår grejen med att bära ytterplagg men är lite RÄDD om i kombination med småbarn är en ekvation som sällan går ihop. Det blir liksom lätt leriga stövel-avtryck på hela jackan, snor och kanske söl från något ätbart barnet tuggar på. Men till kontoret, där ska jag försöka göra en ansträngning och faktiskt ta ett lite finare ytterplagg på mig.

Glöggmingel. Vi brukar ju varje år bjuda in till en julfest med mat, lekar och paket. Kanske blir det ett lika stort pådrag i år eller så blir det någon mindre tillställning som exempelvis glöggmingel. Tänk så trevligt en söndag eftermiddag. Kanske vid advent? Bjuda in till glögg, tilltugg och mys. Med barn och kaos och allt som hör därtill.

Juldrink. Vi har inte bokat något julbord i år. Är fastligt sugen på det men vet samtidigt inte om det kommer bli av (sånt projekt nu för tiden med barnvakt och ditten och datten). Men en snabb juldrink kanske man kan hinna med. Antingen tillsammans med min sambo eller en vän. Liksom klä upp sig lite, dricka en drink och spana in juldekorationen i stan. Mysigt ju!

Vinterdekorera mitt hem. Jag tycker fortfarande det är för tidigt o plocka fram julpynt – men vinterpynt vill jag blir bättre på i år. Ni vet, sådant där som känns ’i säsong’ men ändå inte jul. Tänk er mycket naturmaterial så som kvistar, mossa, kottar blandat med dekorationer av papper. Stjärnar, granar, vimplar. Lite sådant. Fint, eller hur?

Varm choklad eller korvgrillning utomhus. OM nu inte hela oktober-november-december regnar bort vill jag ta mig ut i skogen, andas luft som huserar på gränsen till minusgrader och hälla upp varm choklad ur termos. För 2 år sedan, då jag var höggravid, brukade vi ofta ta oss ut i skogen för promenad, skridskååkning på sjön (min sambo stod för den delen) och så hade jag med mig varm choklad i termos, en burk med vispad grädde och så kakao att pudra över. Mums! Gjorde också detta recept (LÄNK) på apelsinchoklad till Ellos kanaler och wow – denna måste ni prova om ni inte redan gjort det. Tips!

 

Vintertid. Tidsomställningen till i söndags kan nog inte ha undgått någon (framförallt inte oss småbarnsfamiljer som nu helt plötsligt ska anse att det är fullt rimligt att stiga upp kl. 05 på dagarna). Men oavsett småbarn eller inte så är det nog ganska få (spekulation) som på något sätt inte berörs alls utav tidsomställningen. Utöver att Gillis vaknar något tidigare är jag också pisstrött när klockan passerat 21.00 numera och lunch? Det är jag sugen på redan kl. 10, haha. Men främst drabbas jag av mörkret. Det enorma mörker som lägger sig som en tung, våt filt över hela världen nu lagom tills arbetsdagen är slut och när klockan passerat 17.00 tror min kropp att det är natt.

Jag avskyr mörkret. Min svärmor var på besök i helgen och uttryckte sin förkärlek för just vintertid. Till mörkret, myset och de tända ljusen. Hon älskar det faktum att det nu blir sådär härligt mörkt och mysigt om kvällarna medans jag? Jag älskar juni. Midsommarafton när solen aldrig tycks gå ner och när man faktiskt har ENERGI att hitta på något efter en arbetsdag. Eller får feeling och vill ta en löprunda efter middagen eller släpa med hela familjen till kiosken för att köpa glass trots att klockan passerat 20.00.

Jag älskar ljuset. Tycker till och med att levande ljus på middagsbordet är finast i dagsljus. Försöker verkligen med öppet sinne anamma mörkret, för det är ju oundvikligt om man bor på denna sida jordklotet och liksom ganska idiotiskt att motsäga sig kring varje år. Men varje år, varje jäkla år så inser jag hur mycket jag avskyr mörkret. Är ju heller ingen person som tycker om att vara ’inne och ta det lugnt’ för om jag hade varit en sådan människa vars intresse vore att tända ljus, krypa upp i soffan med en filt och en bok och bara mysa; ja då hade jag nog tyckt lite bättre om ljuset. Men nej. Och med en drygt 1,5 årig liten grabb där hemma så är det ju inte riktigt TOPPEN att lekplatserna eller skogen efter kl. 16.00 är lika läskigt som något hämtat ur en skräckfilm.

Men ja, det är några månader kvar. Sen vänder det och sen kommer ljuset tillbaka hörni ♥