Jag gillar det så jäkla mycket, kvällslöpningen. Inte för att jag är någon ”löparmänniska” eller för att jag känner hur fantastiskt det är att använda kroppen som träningsform. Nej, jag säger som Kalle Zackari Wahlström i senaste avsnittet Svett & Etikett ”Min kropp är helt jävla oförmögen att springa. Det enda jag tänker på är jag vill stanna, jag vill stanna, jag vill stanna”.
Jag gillar inte löpning för träningsformen, nej mitt psyke (eller kropp för den delen) är inte som gjord för löpning. Men jag gillar kvällslöpningen för att det, på något sätt, är livet persofinierat. Även fast mina lår var tunga som bly efter gårdagens benpass på gymmet och även fast jag får höja musiken i öronen till en nästan öronbedövande nivå för att slippa höra flåsandet så är det en fantastisk upplevelse ändå, kvällslöpningen.
Frisk luft, inget motstånd förutom gravitationen och efter en blandning av endorfinrus och för mycket syreintag är jag liksom hög på livet. Hög på livet och vill aldrig gå in utan dansar (ja, jo jag gör det) på gatorna i bostadsområdet utan att bry mig om någon ser mig och tänker att det finns ingenting jag inte klarar.
Ja,
ruset. Det är därför jag gillar kvällslöpningen så jäkla mycket och jag vet att det är därför jag gör det. Inte för att få superkondition, inte för att bränna fett eller något annat mätbart. Jag gör det för ruset och för att livet handlar om just det. Total närvaro i ett lyckligt sinnestillstånd.
