Alltså, det där med att äta fisk som inte är rensad ordentligt alltså, inte okej. Köpte fisk över disk igår som jag tillagade. Såg att den innehåll några småben kvar men tänkte att dom får jag pilla ut sedan. Så idag tog jag med mig fisk som lunch till jobbet och vad händer? Jo jag sväljer ett ben. Eller ja, jag sväljer det inte helt utan det liksom sätter sig i halsen. Inte sådär jag-får-panik-sätta-i-halsen utan mer på ett oskönt sätt. Tänk er ett vasst fiskben som sitter fast någonstans i halsen och gör ont och irriterar. Så jag börjar harkla, dricka vatten, äta knäckebröd och göra allt för att benet ska komma upp eller åka ner. Men nej, det sitter där det sitter.

Så,

tillslut får jag börja köra ner fingrar i halsen för att komma åt benet. Och ja, jag får kväljningar ibland bara jag borstar tänderna så det här var ju inget roligt alls. Så jag får kväljningar och tårarna rinner men jag får inte tag på benet. Till slut lyckas jag dock få ner ett finger tillräckligt långt ner i halsen för att känna benet. Och det har liksom körts in på insidan av halsen, liksom borrat sig in i det mjuka köttet. Så jag får typ köra ner hela näven i halsen och typ i ett pincettgrepp försöka få bort benet. Och efter ungefär två timmars kämpande lyckas jag.

Men nu, ja nu undrar jag ifall inte en liten del av fiskbenet sitter kvar. För det känns som om en del fortfarande sitter fast i halsen och jag har nu senaste timmen ägnat mig åt att försöka köra ner halva näven och återigen letat efter ben. Dock utan resultat, antar att biten som är kvar har borrat sig för långt in i halsen. På något sätt.

Nåja. Vad ville jag komma fram till? Jo, att hädanefter äter jag aldrig fisk om jag misstänker att ett endaste litet ben sitter kvar.

Och nu? Nu hoppas jag att halsmusklerna ska slappna av medans jag sover och när jag vaknar imorgon har benet liksom halkat ned till magsäcken, eller nått.

Torsdag. Solen skiner och när klockan ringer på morgonen är det numera redan ljust ute. Och det är liksom inte alls svårt att kliva upp ur sängen när himlen är blå och man har kylen och frysen full av smoothie-ingredienser. Idag blev det en variant på apelsin, jordgubb och banan som fick göra mig sällskap till kontoret.

Annars? Jag är torsdagspepp, har en ny TRX-release på gymmet ikväll och är överraskad över att det redan är fredag imorgon. Inget att klaga på, med andra ord.

Varje morgon i London startade jag med en långpromenad. Förberedde mig inför en hel dags arbete genom att köpa med mig kaffe och sedan strosa runt i solen. Vandrade gata upp och gata ner i Kensington bland vackra byggnader, blå himmel och såg Londonbor som levde vardagsliv och var på väg till jobbet. Det var en väldigt fin start på dagen och ett härligt sätt att möta våren på.

London alltså, en så himla fin stad.

Jag har skrivit om det tidigare (HÄR) men kampen mot cancer är verkligen något som engagerar mig. Nyligen såg jag återigen filmen The Bucket List och återigen gick det upp för mig vilken jävlig sjukdom det är. Och hur vanlig den är. Alla jag känner vet någon som drabbats av denna fruktansvärda sjukdom och det är skrämmande att den är så vanligt förekommande och till och med har dödlig utgång för vissa. Jag vill därför bidra till bättre forskning så att vi kan upptäcka sjukdomen i tid och kanske till och med komma fram till ett botemedel.

Många bäckar små heter det ju och varje liten insamling bidrar till att vi kommer en bit på vägen. På min arm pryder nu ett vackert armband, kommer härifrån. Och nu vädjar jag till er hjälp. Hoppa över den där kaffe+bullen på stan denna vecka och köp istället ett armband/skänk pengar så att människorna i framtiden kan säga ”Cancer ja, det var visst dödligt förr i tiden, men nu finns det botemedel även för den sjukdomen”.

Tillsammans kan vi rädda liv.