Tror ni på spöken? Andar? Vålnader? Väsen?

 

Det gör jag.

 
 

Jag tror på att det finns vissa människor som på något sätt kan känna eller se mer än andra. Människor som har en förmåga att känna sinnesnärvaro av sådant – sådana – som inte längre finns. Och jag vet att jag är en av dem.

 
 

 

 

 
 

Det är inte så att jag har sett något eller kan kommunicera med något. Men jag känner det.

 

Första gången var jag 15 år och jobbade extra med att städa kontor på kvällarna. Och vid ett flertal tillfällen, i samma rum, när jag stod och moppade eller dammsög kände jag hur någon grep tag om min axel. Hade det hänt endast vid ett tillfälle hade jag trott att jag inbillat mig, men det här upprepade sig otaliga gånger. Samma sak hände tiden efter den trafikolycka jag var med om – i flera veckor efteråt kände jag närvaron av något/någon. Persienner vinklades, dörrar öppnades och flera gånger kände jag att jag inte var ensam i lägenheten. En skyddsängel intalade jag mig. En skyddsängel som varit med den dagen då jag överlevt och nu ville se till att jag inte klantade till det.

 

Och samma känsla fick jag i måndags då vi befann oss på ett gammalt barnhem dit föräldrar placerade barn som varit jobbiga, barn de inte längre vill ha hemma. Ja, h.e.r.r.e.g.u.d vad jag kände det då.

 
 

 

 

 

 
 

Framförallt i två rum kände jag det. Medan modellerna gjorde i ordning sig vandrade jag runt i den gigantiska byggnaden på jakt efter bra locations. Och på en våning – i två rum gick det nästan att ta på. Det var som om luften stod stilla när jag gick in i rummet. Tyst, stilla och tung luft. Och så mitt hjärta, vars rytm ökade så att pulsen nästan var öronbedövande när jag gick i rummet. Här fanns något. Jag såg ingenting, hörde ingenting utan bara visste. Kände.

 

Det är märkligt det där. Hur jag så tydligt upplevde denna känsla medan resten av teamet tyckte det var läskigt, visst – men de kände inte på långa vägar samma obehag som jag. Men samtidigt som jag kände olust finns det något som fängslar mig i dessa miljöer – som om något väntar på att upptäckas och som gör att jag inte riktigt kan slita mig.

 
 

Ja, jag vet inte vad ni tror på. Men att det fanns något som närvarade i den där byggnaden i måndags, ja det kan jag svära på att det gjorde.

 
 

 
 

 
 

 
 

Hej på er! Nu är jag hemma. Hemma efter två fantastiska nypa-sig-i-armen-dagar där jag har fått arbeta med bästa teamet, vandrat runt i ett övergivet barnhem/mentalsjukhus, känt närvaro av spöken, suttit på en veranda och druckit morgonkaffe och fått vibbar av den amerikanska södern, ätit ekologiskt och närproducerat och dregglat över snygga modeller. Ja, ni som följer mig på Instagram (annastormphoto) har fått en liten inblick i det jag gjort.

 

Och nu? Nu sitter jag och jobbar hemifrån lite. Det är ofantligt mycket som ska göras nu den närmsta veckan och då jobbar jag bäst hemifrån. Ostört och med flera koppar kaffe. Men jag ska åka in till kontoret lite senare och stämma av med mina fina kollegor och efter det ska jag berätta mer om det där barnhemmet. För det var så jäkla häftigt och läskigt på samma gång.

 
 

Men tills dess, sköt om er ♥

 
 

 
 

 
 

 
 

Hörrni. Vi är ju mitt inne i äppel-säsongen och träden jag passerar under mina morgonpromenader fullkomligt dignar av röda och gröna frukter och jag blir liksom sugen på att baka och göra äppelmos mest hela tiden.

 
 

Så,

 

jag undrar nu; har ni något mumsigt recept innehållandes äpplen att dela med er av? I så fall tackar jag ödmjukast och planerar att gå bananas och baka och ställa till med äppelfest till helgen.