Paris, alltså. Vilken FANTASTISK stad. 5 dagar och 5 dagar utav ren och skär njutning.
Jag landade ju igår, i ett dimgrått och julstämningsfullt Göteborg och innan jag tog mig hemåt stannade jag till på 30-års galej i storstan och det var en väldigt fin avslutning på semestern.
Och nu? Nu är syster här hos mig och vi ska njuta söndag på bästa sätt. Men sen, ja då ska jag bildbomba er och berätta om vad jag tror kan vara världens härligaste stad.
Ja, nu är vi inne i november och det är officiellt okej att ha julhysteri. Jag vet inte, men jag tycker min kärlek till julen bara växer år efter år. Förr var det ju mest julafton det handlade om, men nu tycker jag tiden innan jul är den mysigaste. Då man får dricka litervis med glögg, pyssla med händerna fulla av klister och baka oändligt många pepparkakor och spendera tid med att komma på den perfekta julklappen.
Ja, tiden för julhysteri har börjat. Och jag gillar det skarpt.
Jag tror att alla har någon specialité som de gärna lagar eller bakar så fort det vankas kalas eller besök. Farmor till exempel gör världens godaste vetebullar som hon formar till en julgran varje julafton. Mamma gör världens godaste marängtårta som vi ätit på födelsedagskalas så länge jag kan minnas. Min moster? Hon tar varje tillfälle hon kan till att baka denna ananaspaj. Och ja, inte mig emot för den är förbaskat god. Ni kanske redan har lagat denna själva, om inte så kommer här receptet:
Pajdeg:
150 gram smör
1 dl socker
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
Fyllning:
2 dl crème fraiche
0,5 dl socker
0,5 tsk vaniljsocker
2 st ägg
2 burk(ar) krossad ananas, små burkar, ca 450 g
1. Smält smöret i en kastrull och ställ det åt sidan.
2. Rör i socker, mjöl och bakpulver när smöret svalnat något. Tryck ut degen i en pajform.
3. Låt ananasen rinna av i en finmaskig sil.
4. Blanda crème fraîche, socker, vaniljsocker och ägg i en bunke. Rör sist i den avrunna ananasen. Fyll pajskalet och grädda i mitten av ugnen i 175 grader i 30 minuter eller tills pajen har stannat.
5. Servera som den är eller med lite vaniljglass.
Som de flesta i min närhet vet så är jag ganska pysslig av mig och har svårt att sitta still en längre period. Detta resulterar ibland i att jag åtar mig projekt som jag kanske egentligen inte har tid med. Så var det i detta fallet. I somras(!) tog jag mig an uppdraget att bygga ett köksbord åt en nära vän. Men i samband med nytt jobb och semester och kalasväder blev det inte särskilt mycket snickrande utan det är först de sista veckorna som jag verkligen tagit mig tid.
Och tid tog det. Inte för att det var ett avancerat bygge, inte alls. Några grova plankor, sågande och slipande, betsande och ihopsättning – sedan skulle det vara klart. Om nu allt hade gått som planerat.
Jag hade bestämt mig för ett svart underrede och sedan skulle skivan vara i en kall nyans av drivved. Så jag köpte pulverbets i en nyans som utlovade detta och efter att ha blandad betsen började jag stryka den över plankorna. Tänkte för mig själv att hmm, hemskt vilken udda nyans det blir, men målade ändå på eftersom jag inte har tålamod till att först provmåla en bit. De flesta sorters bets blir ju dessutom en annan nyans när de torkar.
Men ja,
det blev inte denna. Färgen som skulle vara ”drivved” blev blått. Ja, ni läste rätt; blått. Så i mitt tappra försök till att rädda bordet fick jag börja slipa ner färgen så gott jag kunde (att slipa ett 2 meter långt bord för hand tar lite tid, så att säga). Och efter jag hade slipat ner färgen gick jag över med en omgång ljusgrå Kalklitir, för att sedan putsa ner denna ytterligare lite med sandpapper. Sedan avslutade jag med en matt hårdvaxolja som jag dessutom fick blanda i lite vit lackfärg för att få ljusare finish på bordet.
Så ja, 1 strykning med bets resulterade i femtioelva andra strykningar och ett ex antal sandpapper och till detta ett ex antal dagar för torktid.
Men skam den som ger sig. Bra blev det tillslut och i förra veckan levererade jag bordet åt en nöjd vän och lärde mig samtidigt läxan om att provmåla – det ska man alltid göra.
