Förra sommaren var jag och mamma iväg på roadtrip. En liten 2-dagars tur där vi åkte längs med kusten och besökte kustpärla efter kustpärla och upptäckte nya platser som fick oss att bli lite extra varma i hjärtat. Och en plats jag förälskade mig handlöst i var Café Olivia och både jag och mamma enades om att hit, hit var vi tvungna att åka igen.

 

Och i lördags var det på pricken 1 år sedan vi hade kustroadtrip och ironiskt nog åkte vi samma runda även denna lördag, samma runda och vädret liksom förra året visade sig på sin allra bästa sida med klarblå himmel, sol och en temperatur på strax över 25 grader. Så när vi passerat Bovallstrand och närmade oss Hamburgsund såg vi skylten som visade på ”KKV Buhuslän och Café Olivia – öppet alla dagar 11-18″ slog vi på blinkern och svängde in på grusparkeringen.

 
 

 

 

 
 

Och om ni gillar konst och kultur och det planlösa, fria och vackra. Ja, då har ni kommit rätt. KKV står för Konstnärernas Kollektivverkstad  och är en samlingsplats för diverse konstnärer som inte har en egen verkstad utan som kan hyra in sig i de små husen och skapa fritt hela sommaren. Med tanke på att Bohuslän sägs vara stenhuggarnas rike är det mycket konstverk här av sten i alla dess slag. Granit, marmor, diabas och flera andra sorters sten bearbetas och skapar helt otroliga konstverk överallt på stället. Stora, små, mjuka, hårda, runda, lustiga eller oförklarliga. Här finns allt och att bara gå runt i området och dra handen över lite italiensk marmor format till en böngrodd är terapi om något. Och om det ryms väldigt mycket stenkonst utomhus ryms det lika mycket målningar och skulpturer inomhus skapade av färg, lera, glas eller metall. Och jag tycket det är så mysigt på något sätt, att titta på konst. Att flanera runt bland konstverkan medan man hummandes sätter handen mot hakan och ser svår ut i ett ögonblick är något jag gör alldeles för sällan men något som jag trivs med. Och jag kan se mig själv där, med hängslebyxor av jeans som är fulla av färg, med en vit t-shirt, trassligt hår som är slarvig uppsatt och i en ateljé där ljuset får flöda fritt och där det trängs lera, färg och målardukar både högt och lågt. Den konstnärliga sidan i mig alltså, den som ibland blir begränsad av fantasin men när den får släppas lös är det den bästa sidan jag har.

 
 

 

 

 

 
 

Hur som helst. Efter tittande och hummande var det dags för höjdpunkt nr 2: fikat. Inne på området ligger nämligen Café Olivia och det är ett sådant där riktigt hippie-ställe som man inte kan låta bli att älska. Bland slitna trägolv ryms stolar i alla färger och former och överallt är det färgglatt och uttrycket ”less is more” har inte riktigt nått hit, om man säger så. Och bakom disken stod en gammal man med vitt hår, stora händer och en mjuk röst och tillsammans med honom stod hans barnbarn. En pojke i tonåren som bakade alla kakor själv och som i nuläget stod och rörde i en linssoppa som doftade ljuvligt. Men klockan visade inte på lunchtid ännu så jag beställde en smörgås istället. Tänkte för en stund löpa hippielinan fullt ut och köra något i raw-format men ändrade mig sedan med min nötallergi och tog en smörgås på hembakat levainbröd med ost och skinka och granatäpple. Och när den gamla mannen log och frågade om jag vill ha någon goffa på brödet (i hans mening tapenade eller humus) ville jag bara krama om honom riktigt hårt och säga hur härligt det är med ställen som dessa.

 
 

 

 

 

 
 

Sedan slog vi oss ner under ett stort träd. Satt på rangliga stolar och drack kaffe och åt smörgås och den gamla mannen kom ut med ett litet fat vattenmelon till oss ”för att det är så varmt ute” sa han och vankade sedan in igen. Alltså, värmen på detta stället alltså. Både i den varma juliluften men också i konstverken och människorna där.

 

Jag kan bli så fascinerad av dessa ställen. I min värld ska allt gå fort, allt ska göras via datorer och ny teknik och det är deadlines och avtal och tidsbestämda möten och rutiner. Men här? Ja här tar man dagen som den kommer. Är det varmt ute äter man vattenmelon, sitter i skuggan och samtalar långsamt med nya människor. Känner man för att hugga ut en snäcka i granit? Ja, då gör man det. Känner man för att doppa hela händerna i färg och sedan dra över en vit duk? Ja, då gör man det. Det fria alltså, jag skulle inte klara av att anamma livsstilen fullt ut, men att få inblick i den och att försöka få in lite av den livsstilen i sitt annars ganska hektiska liv, ja det är underbart.

 
 

Så har ni vägarna förbi på västkusten i sommar kan jag varmt och hjärtligt rekommendera denna lilla pärla.

 
 

Klänning – Gammal Vero Moda

Armband – Köpta utomlands

Halsband – Soul of Maïa & Lotta Jewelry