Hej på er.

 

Tänkte bara titta in en snabb sväng och önska er en härlig lördagskväll (eller ja, det som är kvar av den). Själv befinner jag mig hemma hos mamma, har fått låna kamera och blivit bjuden på räksmörgås, vin och tagit ikapp den senaste tiden. Och nu? Nu ligger vi i soffan och försöker måla självporträtt av varandra medan ljudet från tv:n surrar i bakgrunden och pulsen befinner sig på viloläge och kroppen andas ledighet. Lördag alltså, fint det.

 
 

 
 

 
 

 

 Och så var jag framme hos pappa. På slätterna i Skaraborg där snön faktiskt ligger kvar i dikena och gör landskapet lite lite ljusare. Jag glömde min kamera i Göteborg. Ibland kan jag vara just sådan, aningens virrig. Speciellt när jag stressar och lever efter sista-minuten-tid och där tidsoptimisten i mig tänker att jag nog allt hinner med den där spårvagnen, minsann. Och jo, jag hann med. Fast utan kamera.

 

Men,

 

kameraproblemet får jag lösa på något sätt i veckan och en bortglömd kamera gör inte så väldans mycket när jag ändå haft underbara timmar i Göteborg tillsammans med en utav de bästa. Åh vad jag hoppas att alla har möjligheten till att ha en sådan vän. En människa som känns så självklar i ens liv och där man kan avhandla alla ämnen som finns över en portion libanesisk mat och två glas vin. Och vi satt på restaurangen och doppade bröd i olika såser och pratade om barndomsminnen, resor, familjerelationer och annat väsentligt. Och efteråt? Efteråt hade jag kramp i kinderna efter att ha gapskrattat rakt ut över en incident om en misslyckad skidresa som slutade med århundradets vurpa och ett brustet revben som följd.

 

 

Sedan gick vi hem, på kullerstensgator till hans nyinköpta lägenhet och låg efteråt och småpratade till långt inpå natten och vi ville liksom inte att dagen skulle ta slut. Ni vet känslan när man är tio år och sover över hos sin bästa kompis. Den känslan. Oslagbar.

 

Men nu ropar visst pappa på mig att gästerna börjar trilla in. Det vankas nämligen kalas och tårta. Och med det framför mig så kunde jag inte önskat mig en bättre eftermiddag, trots avsaknaden av kamera.

 
 

 
 

 
 

 

Så var det fredag igen, minsann. Och det spelar liksom ingen roll vad man har för planer inför kvällen för oavsett om det vankas tacos och film, om man har en galamiddag framför sig eller en after work inbokad med saknade vänner vet man att kvällen kommer bli bra.

 

För det är fredag och vi har två dagar framför oss av ledighet och en härlig känsla i hela kroppen. För även om veckor och rutiner är skönt går det liksom inte upp mot helgen. Ledig tid att disponera precis så som man önskar och ikväll åker jag först till Göteborg och imorgon bär det av mot Skaraborg och saknade familjemedlemmar.  Jo, det blir en del åkande, men när en helg endast består av två dagar och man har ungefär 20 personer att träffa, ja då blir det lite farande, så att säga. Men trots en himla massa flängande så vet jag att helgen kommer bli bra, för jag får göra det jag tycker om, tillsammans med de jag älskar.

 
 

 
 

Förresten, jag är så himla glad över alla er som tittar in hit dagligen. Så himla roligt att ni blivit så många! Kan ni inte skriva några rader om vad ni ska göra i helgen? Så har jag lite trevlig läsning framför mig under tågresorna. Tack och bock!

 
 

 
 

 

Vas – Mio

 

Torsdagar ja, det är ju veckans längsta dag för min del. Först bockar jag av nio timmar på kontoret och sedan väntar två timmars instruktörstid på gymmet. Och ja, ibland blir jag trött redan på morgonen bara på tanken av den kommande dagen. Men på något sätt tar man sig igenom den. Och de där timmarna på gymmet efter en hel dags arbete med hjärnan, att få träna kroppen istället, det är så fruktansvärt välbehövligt och jag älskar varje minut som jag står på scen.

 

Men, efteråt. Ja då både känner jag mig och ser förmodligen också ut som ett utsketet äpple och jag vill bara krypa hem och slänga mig i soffan och inte röra ett finger på resten av veckan.
 
Men ja,
 
det går ju liksom inte för då vet jag att jag skulle bli fruktansvärt rastlös. Istället låter jag bara torsdagskvällen vara min, min och soffans och trötthetens. Så det är vad jag gjort fram tills nu, låtit tröttheten ta överhand och bara legat som en hoptrasslad hög bland kuddarna och jag önskar att jag kunde ligga kvar någon timme till. Men jag har en väska som måste packas och disk som måste diskas så jag får försöka samla ihop mig själv och göra lite nytta under dygnets sista timmar för sen får jag krypa ner bland nytvättade lakan och somna på mindre än tre sekunder.
 
 

 
 

 
 

 

 

Igår eftermiddag var jag ju på finfika, minsann. Tillsammans med en saknad vän och eftersom det både hade hunnit vara jul och nyår sedan sist vi sågs hade vi en del att ta ikapp, så att säga.

 

 

Så vi beställde in italienskt kaffe och godaste bakverket. Kladdkaka med krämig glasyr av after eight och vispad grädde. Alltså, dör. Det var så gott att jag liksom helst ville äta upp innehållet från båda tallrikarna och sedan sitta tillbakalutad i de mjuka fåtöljerna resten av kvällen. Men ja, jag fick ju uppföra mig lite, jag hade ju faktiskt sällskap.

 

 

 

 

 

Och inte vilket sällskap som helst, nej utan bästa sällskapet som får en att ligga dubbelvikt av skratt över historier om konstiga meddelande på facebook och som får en att drömma om resor och sommar. Och så fick jag titta på de senaste byggprojekten och tänkte att jag nog borde anlitat honom till att bygga mitt senaste balkongprojekt, istället.

 

Så,

 

vi avverkade timmar där i fåtöljerna, diskuterade allt som hänt sen sist och pratade om saker vi vill göra det kommande året och så hämtade vi påtår på godaste kaffet och konstaterade att alla onsdagar borde vara som denna.