Hej hej hallå hörni! Hur mår ni? Jag mår fint, trots att idag har varit en dag med lite diverse motgångar som gjort mig lite låg (antar att hormoner här spelar in också såklart för det är inte något som direkt ”hänt” utan bara småsaker som gjort mig irriterad och låg). Men jag ska inte klaga. För bakom mig har jag världens mysigaste helg i bagaget. December månad inleddes med första adventshelgen och oj så mycket mysiga saker jag gjort – låt oss ta en titt på det istället för o fokusera på dagens, lite mindre bra, energi.

Fredag och 1:a december. Jag och min kille träffades ju för första gången just på 1:a december och även om vi inte blev tillsammans denna dag så räknar vi det som ”vår dag” och brukar alltid uppmärksamma dagen lite extra. I fredags överraskade han mig med blommor och jag hade köpt hans bästa fika, haha. Vägen till hjärtat går ju ofta, enligt mig, ALLTID via magen 😉

På kvällen sedan fick vi riktigt finbesök, nämligen min syster som kom ner för att fira helg med oss. Vi inledde med att åka och helghandla och sedan tände vi en brasa (älskar att vi har öppen brasa i vårt hem!) och lagade en riktigt god middag. Torskrygg, gräddstuvad spetskål med citron och dill samt brynt smör stod på menyn och herregud så gott!

Lördagen startade vi sedan med att åka bort till det lokala surdegsbageriet och köpa färskt bröd och även en saffranskringla som vi delade på. Sedan klädde vi oss varmt och gick fram till stans julmarknad. Strosade runt en sväng innan vi begav oss hemåt igen. Vi alla 3 ville få in någon form av träning så vi körde ett pilatespass framför Youtube innan det vankades lunch och sedan var det dags att göra sig iordning.

På kvällen stod nämligen en av denna årstids höjdpunkter; julbord på Brygghuset i Fiskebäckskil! Och kvällen till ära klädde jag mig som en discokula i paljettstass och kände mig fin. Älskar paljetter och alla festliga looks denna årstid! Klänningen är från Ellos och Kavaj från Noella för dem som undrar.

Sedan hoppade vi in i bilen och började åka mot Fiskebäck. Stannade till i min gamla hemstad Uddevalla där vi hämtade upp Magnus och Emilie och sedan fortsatte vi köra ut mot havet.

Väl framme konstaterade vi att det var 10-års jubileum för oss på detta julbord. Älskar, älskar, ÄLSKAR detta ställe där mat, miljö och service är toppklass. Finns väldigt få (om än något?) julbord som kan mäta sig med detta tycker jag.

Vi siktade i vanlig ordning på att äta så mycket som möjligt och landade nog i 6st tallrikar totalt under de nästan 5 timmarna som vi satt där. Och mellan varje tallrik avhandlade vi både rumsrena och icke rumsrena samtalsämnen och låg stundtals dubbelvikta av skratt över bordet. Älskar detta gäng så mycket!!

Höjdpunkten för kvällen? Sällskapet, den inkokta laxen, äppelpajen och ja… allt! Fy tusan så mysigt! Mindre mysigt sedan o köra hem i mörker och snö, totalt tog bilresan hem ungefär 2,5 timme så när vi sladdade in på vår garageuppfart och stupade i säng runt kl. 02.00 tog det inte många minuter förrän vi somnade.

Söndag och efter frukost tog vi långpromenad i snön. Bor ju ett stenkast från ett motionsspår och det är perfekt att promenera dit och sedan gå skogspromenad!

Väl hemma bakade jag och syrran lussebullar. Alltså, det ÄR mitt bästa fika nu i jul och mitt recept är en stående favorit på SÅ saftiga lussebullar, vill du baka? Kolla då in detta recept: LÄNK.

Sedan var det dags att krama syrran hejdå och medan hon körde hemåt startade jag och Marius vår årliga tradition med julpussel. Himla mysigt och en fin avslutning på en väldigt bra helg.

Har ni börjat advents- och julpynta ännu? Ser man på sociala medier tycker jag väldigt många var ovanligt tidigt ute med julpyntet i år, håller ni med? Tänker att alla får naturligtvis göra som de vill, men runt 1:a advent tycker jag det är lagom för min del att börja adventspynta lite. Jag går ju liksom aldrig ALL-IN med byte av textilier och en helomvandling av hemmet inför jul (drömmer dock om att göra det en dag, haha). Men lite pynt i form av adventsbelysning, hyacinter och annat natur-relaterat julpynt så som kransar, små granar och diverse får gärna pryda hemmet under hela december månad.

Och förra veckan var jag på kransbindning. Vi har turen att via jobbet få prova på en mängd olika aktiviteter och förra veckan stod just kransbindning på schemat. Och alltså – HERREGUD vad jag älskar pyssliga aktiviteter som denna. Vi fick lite snabba instruktioner av en florist och sedan fick vi fria händer med våra kransar och binda dem och dekorera dem på det sätt vi önskade. Och alltså, hahaha – vi var kanske 30 personer denna kväll som band kransar och jag hade satt ribban högt och var absolut den som var kvar allra sist och pillade med min krans. De flesta hade lite lägre ambitionsnivåer och var klara med sina kransar efter ungefär 30 minuter medan jag? Jag satt nästan i två timmar och drack glögg, åt pepparkakor, pillade med min krans och bara NJÖT.

Jag är liksom inte alltid så pysslig av mig, men det kreativa och att få SKAPA, det älskar jag. Oavsett om det handlar om att binda en krans, att laga mat, att fotografera eller skriva en text. Älskar skapandet! Men efter nästan två timmar kände jag mig faktiskt riktigt nöjd (och så ville jag inte uppehålla floristerna längre som var kvar enbart för min skull, haha) och åkte hemåt och hängde upp kransen på ytterdörren.

Så kransen är uppe, men resten av pyntet åker nog fram nästa helg – då ska jag spela julmusik, kanske baka lussebullar (efter detta recept; länk) och bara njuta.

Vet ni – jag vet inte riktigt hur jag ska prata med er kring graviditeten. Lovade ju att dela med mig av såväl husrenovering som graviditet (2 stora saker i livet just nu) och husrenoveringen är det inga problem med. Men med graviditeten? Jag vet inte…

Jag har, ända sedan jag fick reda på att jag var gravid, liksom haft svårt att prata om det. Och jag vet inte varför? Kanske känns det FÖR personligt på något sätt, för nära inpå, eller så är det att jag inte vill ”jinxa” något genom att prata om det. Det har liksom varit så ända sedan dag 1.

Det började med att jag berättade DIREKT för några få utvalda i min närhet att jag var gravid. Dels ville jag inte göra en stor grej av det och ”avslöja” graviditeten på ett spännande sätt och dels ville jag att ett gäng nära personer skulle veta att jag var gravid. Dels såklart för att man kanske inte alltid mår toppen i början av en graviditet (och jag hatar att ljuga – då vill jag hellre säga att jag mår illa pga graviditet än något annat) och dels ville jag dela med mig ifall någon komplikation eller missfall skulle ske – då är jag en sådan person som gärna vill att så många som möjligt ska veta. Så man kan få stöd, slippa onödiga frågor etc.

Och när de första kritiska veckorna hade passerat och det var dags att berätta för ytterligare familj, vänner, kollegor så liksom tyckte jag det var skitjobbigt. Ville mest bara skicka ut ett mass-sms till alla där det stod ”Jag är gravid, nu vet ni – önskar inga frågor”. Haha är jag en galen människa? Jag älskar ju annars att stå i centrum, men detta? Nej det tyckte jag bara var jobbigt. Många andra tycks ÄLSKA att berätta att de väntar barn, göra stor grej utav det och gärna prata graviditet med alla de möter. Men jag? jag vill mest bara undvika ämnet.

Har ingen aning om varför jag reagerar såhär. Kanske är det en slags flykt? Kanske är det att jag inte vill prata om det för jag är rädd? Att vara gravid är, för mig, ganska märkligt. Det är något man absolut har NOLL kontroll över och jag har insett att jag har ett kontrollbehov och att inte veta om bebis mår bra, om allt är som det ska etc. påverkar mig absolut. Och dels är det ju alla förändringar kroppen går igenom som också är märkliga, konstiga och påfrestande. Såväl fysiskt som psykiskt.

Jag skulle inte säga att jag, hittills, haft en jobbig graviditet – jag menar, allt ställs ju i perspektiv mot hur andra har det. Men jag tycker liksom heller inte det är superkul. Jag är ju en person som är van att må väldigt bra, jag tränar, äter bra, tar hand om min kropp och har väldigt sällan något ”symptom” så som ont, illamående, oro eller annat. Men i en graviditet? Ja då tycker jag symptomen avlöser varandra och det har nog inte gått en enda vecka sedan jag plussade på stickan som jag mått 100% toppen, det har alltid varit något som skavt lite… Vill återigen understryka att jag inte mår piss, för det gör jag verkligen inte. Men att ha problem med sura uppstötningar stundtals, att inte känna igen sin kropp i spegeln, att vara orolig när jag jag inte känt fosterrörelser, att ha ont i magen, ont på andra ställen och att ha känslan av att leva i en ”bubbla” och inte vara sitt vanliga jag till 200% påverkar mig absolut.

Många jag möter säger att jag ”strålar”, att jag har ett ”gravid-glow” och ser ut att må så himla bra. Och alltså, ja – jag mår bra. Men samtidigt är så mycket annorlunda och jag känner mig liksom inte som mig själv. Och varje gång någon frågar om graviditeten, är nyfikna på ditt och datt vill jag helst bara byta samtalsämne. Och om jag blickar tillbaka på de senaste 6 månaderna i mitt liv är det som om allt överskuggas av en känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men en känsla av lite ångest? eller vad det nu är för något som ligger som en höljd dimma över allt som hänt den sista tiden.

Så… ja, det är tufft för mig att prata om graviditeten. Av anledningar jag faktiskt inte riktigt vet. Men samtidigt är jag förstås otroligt tacksam över min kropp och såklart väldigt glad över graviditeten – tar absolut ingenting för givet och är oändligt tacksam över att få vara gravid ♥

 

Är det någon som känner igen sig i mitt beteende eller hur var/agerade ni om ni varit gravida?