Det där med cellförändringar.

För ett tag sedan fick jag en fråga kring statusen på mina upptäckta cellförändringar och om jag ville skriva en fortsättning på DET HÄR inlägget. Och då jag var hos Gynekologen för kontroll idag tänkte jag att det kunde passa bra att skriva om.

Om cellförändringar hos yngre kvinnor blir allt vanligare vet jag inte, men jag upplever idag att folk pratar mer öppet om det och att fler går på täta kontroller (vilket är bra för då kan ev. cellförändringar upptäckas i tid). Att det upptäcks i tid är A och O för att kunna behandla och jag råder verkligen alla att gå på kallelsen som kommer på posten vart 3:e år.

Hur som helst – åter till mig. För knappt 1 år sedan gick jag på en sådan ”vanlig” kontroll och ett cellprov togs. Ungefär 1 månad senare fick jag ett brev hem där de stod att de upptäckt cellförändringar i mitt prov och att jag skulle bli kallad till extrakontroll. I april gick jag på denna kontroll och då togs återigen ett vanligt cellprov. Då jag haft problem med mellanblödningar (trots ätande av p-piller sedan 9 år tillbaka) ville läkaren titta med mikroskop för att se om hon kunde upptäcka något med blotta ögat. Och det kunde hon. Hon såg tydliga cellförändringar och bestämde sig för att ta ett vävnadsprov för att skicka på analys. Och ja, låt oss bara säga att ta ett vävnadsprov är INTE skönt.

Provsvaren från vävnadsprovet visade sedan på ”lätta till medelsvåra cellförändringar” och vid ett sådant besked är det helt enkelt bara att vänta 6-12 månader innan man blir återkallad för ett nytt prov. Lätta cellförändringar kan kroppen nämligen eventuellt läka av sig själv och då görs inget större ingrepp/operation. Så jag har väntat.

Och idag var det dags för återbesök. Och ja – jag kom in på gynekologmottagningen, körde Ankeborg-stilen (alltså hur förnedrande känns det inte att gå med klädd överkropp och helt bar underkropp i ett rum tillsammans med 2-3 okända människor??) och så togs ett sedvanligt cellprov. Och återigen skulle här tittas med mikroskop och cellförändringarna tycktes oförändrade sedan sist så ett nytt vävnadsprov tog. Och denna gången fick hon inte med så mycket vävnad som önskat vid första nypet så hela 3 härliga nyp gjordes. Alltså, smärtan är så konstig och obeskrivlig. Inte för att jag vill skrämma upp någon men tusan så obehagligt det är, usch. Och när provet var klart resten jag mig sedan upp och gick bort för att klä på mig och slippa leka Ankeborg. Och ja, då mådde jag inte så bra, om vi säger så. Jag började må fruktansvärt illa och det ringde i öronen. Lutade mig framåt mot väggen för stöd och läkarna såg detta och tog mig snabbt under armarna och lade mig på en brits. Då svartnade det för ögonen någon sekund och hela jag blev på 0.2 sekunder dyblöt av svett. Tydligen var det inte helt ovanligt att man svimmar efter ett vävnadsprov. Kroppen är liksom inte van vid smärtan utan det blir ett slags trauma.

Så ja. Idag har jag tagit vävnadsprov och på kuppen svimmat. Mycket spännande. Nu ska jag vänta 1-2 månader innan provsvaren kommer tillbaka. Då får jag (beroende på cellförändringens sort) antingen vänta 12 månader och sedan göra ett nytt vävnadsprov eller genomgå en operation där de skär bort en bit av livmodertappen.

Men för stunden? Ja då är det bara att försöka tänka på något annat.