PÅ SEMESTER I NORGE #9 – Månvassetra og Månvatnet.

 

 

Trots lite regn och dimma vissa dagar på vår Norgesemester hade vi ändå väldigt tur med vädret. Som dagen då vi skulle till Månvassetra og Månvatnet. Då strålade solen från en klarblå himmel och temperaturen på 23 grader var perfekt för hike.

Vi tog bilen från campingen i Åndalsnes till området som kallas för Måndalen och väl där så påbörjade vi vår vandring mot sjön Månvatnet. Vi hade hela dagen framför oss och siktet låg inställt på att ta oss till sjön och sedan försöka bestiga någon topp i närheten. Och ja, den här turen kan jag verkligen rekommendera – helt magiskt vackert och lätt att vandra oavsett fysik eller tidigare erfarenhet. Det är liksom vackert överallt och man kan stanna där man tycker att ”det är nog” eller som jag och Fredrik – bestiga en av topparna som pryds av stora stenblock och få en utmaning både för kropp och psyket.

 

 

Dagen till ära bjöd vädret på solsken, värme och perfekt vandringstemperatur. Och överallt i dalen rinner bäckar och vattenfall så här är det lätt att fylla på vattenflaskorna och dricka iskallt, kristallklart glaciärvatten. Vi vandrade dryga timmen fram till Månvatnet och sedan slog vi oss ned för lunch: makrillfilé i tomatsås, knäckebröd och torkad frukt. Mums! När vi sedan ätit upp tog vi sikte på en topp i närheten och genom upptrampade djurstigar tog vi oss upp för bergen. Och ju längre upp vi kom desto mer fantastisk blev utsikten. Norge alltså, vilket vandringsparadis och så vackert att man stundtals bara steg helt stilla och drog efter andan.

Vi vandrade på, över vattenfall, stigar, snår, myr och snötäckta klippor. Och när vi kom upp till en plattå på ca 1000 meters höjd slog vi oss ned för att fylla på energin. Äpple, kex och proteinbars fick stå för dagens mellanmål och uppe på den här platån låg ytterligare en sjö, denna spegelblank och mörk – otroligt vackert. Här vilade vi en stund och Fredrik (som alltid vill vandra så högt upp det går) bestämde sig för att klättra ytterligare 130 höjdmeter till för att nå toppen. Jag? Jag kände av både höjdrädsla och skräcken över de ostadiga stenblocken som behövde bestigas så jag, Linn och Mikael (som definitivt inte ville hela vägen upp) satt kvar en stund och beundrade utsikten. Men sen? Ja, sedan tog envisheten över och jag släntrade efter Fredrik upp mot toppen.

Och alltså WOW!

Även om jag stundtals skakade i hela kroppen av rädsla och tänkte ”vad f*n har jag gett mig in på” så är liksom utsikten och ”jag klarade det-känslan” världens finaste belöning. Så ja, jag klättrade upp, använde armar, ben och lutade hela min kroppstyngd mot berget för att inte falla tillbaka. Klättrade upp till 1134 meters höjd och njöt av utsikten tillsammans med mitt hjärta. En fantastisk utsikt som vi beundrade ett par minuter och förevigade med bilder innan vi började klättringen ned, mötte upp Linn och Mikael och tillsammans sedan vandrade timmarna tillbaka mot bilen.

 

 

 

Rekommenderade inlägg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *