*tidsinställt inlägg*
De senaste veckorna har jag försökt cykla så mycket som möjligt till jobbet. Minst 2ggr i veckan har det blivit och det är underbart att ha den möjligheten, för de där 15 minuterna av frisk luft innan 8 timmar på kontoret är guld värda. Något annat som också är guld värt är att jag är mindre och mindre rätt nu när jag cyklar. Tänk att det snart gått 4(!) år sedan olyckan (LÄNK) men att rädslan över att cykla ändå finns där i bakhuvudet. Att cykla kan gå från att vara det mest naturliga i världen till att man får förhöjd puls varje gång man cyklar på en liten sten och tror man ska ramla är märkligt. Men jag antar att när man blir påkörd av en bil och slungas/voltar 7 meter i luften sätter sina spår. Cyklar ju förbi olycksplatsen varje gång jag cyklar till jobbet och får faktiskt kalla kårar varje gång jag tänker på hur allvarligt det faktiskt kunde gått, men jag hade änglavakt (och tydligen också starka lårmuskler) som räddade mig.
Hur som helst. Att cykla. Så tacksam över att det nu inte bara innebär skräck utan att jag faktisk stundtals också känner glädje i det.
