Hå hå, jaja. Det BLEV ett ”nose job”. Efter att ha kört sliriga och slaskiga vägar (ja, det hade tydligen snöat i Dalsland) upp till sjukhuset lyssnandes på bästa Musikhjälpen kom jag fram. Två minuter innan avsatt operationstid. Det stod visserligen ”Kom i god tid” på kallelsen, men jag tycker att två minuter, ja det hinner man mycket på.
Och inne på sjukhuset möttes jag av den gulligaste personalen någonsin. En sjuksköterska med snälla ögon och varsamma händer välkomnade mig och visade mig in till doktorn. Han som hade grått hår, pigga ögon och ett vänligt leende. Doktorn förklarade att vi skulle ta bort födelsemärket och meddelade att vi skulle sätta lokalbedövning. ”Nu kommer du hata mig” sa han med glimten i ögat medan han plockade fram bedövningssprutan med den 5(!) cm långa nålen. Sjuksystern såg nog att jag flackade lite nervöst med blicken och lade en arm på min axel och förklarade att det ”känns ungefär som ett getingstick, ett elakt sådant”. Och sedan satte i igång. Om det gjorde ont? Ja, men har man fått kortisonsprutor i svanskotan känns det som om man klarar nästan vad som helst.
Sedan var det alltså dags för operation. Och sköterskorna förklarade glatt att vi skulle gå all-in på operationsoutfiten och jag fick både en liten mössa och en snygg skjorta att ta på mig. Sedan var det dags för det rackarns födelsemärket att försvinna. Och ja, det var liksom en surrealistisk känsla. Där låg jag, under lager av skyddsdukar och kände hur de stansade bort födelsemärket. Ja, det kändes liksom, även fast det inte gjorde det minsta ont. Och hela tiden medan läkaren opererade vi pratade vi om mitt jobb och bröllop och om hur danska präster klär sig, egentligen.
När stygnen sedan var lagda klappade de mig på axeln och förklarade att ”nu var vi minsann klara”. Och jag var så stolt så stolt när jag gick ut till bilen och började köra tillbaka till stan igen genom ett landskap som gått från pudrigt vitt till slaskigt grått.
Men sen,
Ja sen släppte bedövningen. Och det blödde och gjorde ont och jag stod på kontoret och såg ut som sju svåra år och förklarade att det var nog bäst jag jobbade hemifrån idag. Jag såg liksom ut som om jag hade varit i slagsmål.
Och det är dagar som dessa jag är glad över att jag har ett jobb som går att sköta hemifrån. Så under eftermiddagen har jag knaprat smärtstillande, ätit apelsiner, lyssnat på musikhjälpen och fått gjort en hel del arbete.
Jag bävar dock fortfarande för när jag ska byta förband på näsan ikväll. Bara tanken på att se stygnen får mig att bli vimmelkantig och illamående. Men hey, klarade jag en operation bör jag väl också klara att byta förband.
Aj aj aj…. Näsan som gör så ont 🙁 Hoppas värken släpper snabbt!
KRAM
Oh aj aj aj , stackare.:( Krya på dig o ta och unna dig något gott. KRAM
Usch din stackare! Krya på dig!
Kram
Skönt att ha de gjort och hoppas du slipper ha allt för ont!
Åh så modig du var måste jag säga! Själv har jag väldigt svårt för blod och sjukhus, svimmar nästan av bara tanken. Skönt att personalen var så vänlig, sådant gör mycket. Hoppas du mår bättre idag!