Vi behöver bara komma ihåg att andas.

Livet just nu är ganska upp-och-ner.

Mellan tårar, sorg, förtvivlan och ensamhet behöver jag ändå komma igång med ”mitt” liv och jag packar upp flyttkartonger, skruvar ihop IKEA-möbler och vrider upp volymen på radion så att tystnaden ska kännas mindre påtaglig. Ensamhet alltså, när den är vald kan den vara fantastisk, men ensamhet är också fruktansvärd när den inte är vald. Och även om det stundtals känns som om jag är den mest ensamma människan på jorden så känner jag också hur mycket kärlek som finns runt mig. Familj, vänner, kollegor, bekanta och ni bloggläsare har verkligen skänkt så mycket kärlek till mig de senaste dagarna att det inte går att vara annat än rörd. Att veta att man inte är ensam är nog det viktigaste just nu och därför vill jag säga tack. Tack för att ni finns och hjälper mig att komma tillbaka på rätt spår igen.

Vill avsluta med en kommentar som jag fick från en fin läsare. I kommentaren citerade hon en annan bloggkommentar och innehållet stämde så bra in att det inte gick att hålla tillbaka tårarna. Jag delar därför denna vidare, för kanske är det någon annan där ute som just nu bearbetar sorg… Och i sorgen behöver vi alla veta att 1. Vi är inte ensamma. och 2. Det går över (kanske inte imorgon, kanske inte om 6 månader. Men det går över). Vi behöver bara komma ihåg att andas.

Breakups are like small deaths. You’ll find that the grief comes in waves. When the ship is first wrecked, you’re drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it’s some physical thing. Maybe it’s a happy memory or a photograph. Maybe it’s a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive.

In the beginning, the waves are 100 feet tall and crash over you without mercy. They come 10 seconds apart and don’t even give you time to catch your breath. All you can do is hang on and float. After a while, maybe weeks, maybe months, you’ll find the waves are still 100 feet tall, but they come further apart. When they come, they still crash all over you and wipe you out. But in between, you can breathe, you can function. You never know what’s going to trigger the grief. It might be a song, a picture, a street intersection, the smell of a cup of coffee. It can be just about anything…and the wave comes crashing. But in between waves, there is life.

Somewhere down the line, and it’s different for everybody, you find that the waves are only 80 feet tall. Or 50 feet tall. And while they still come, they come further apart. You can see them coming. An anniversary, a birthday, or Christmas, or landing at O’Hare. You can see it coming, for the most part, and prepare yourself. And when it washes over you, you know that somehow you will, again, come out the other side. Soaking wet, sputtering, still hanging on to some tiny piece of the wreckage, but you’ll come out.