Oh, I know it ain’t pretty, when two hearts get broke…

 

 

På riktigt så önskar jag att jag kunde radera de 5 dagarna som jag har bakom mig.

Dessa 5 dagar har, på riktigt, varit bland de smärtsammaste dagarna i mitt liv. Smärtan som man upplever när ens livs kärlek säger till en att ”det fungerar inte längre”. Man vet inte vart man ska ta vägen, varken fysiskt eller mentalt. Smärtan är så intensiv att den inte går att fly. Den finns där dag som natt. Varje vaken sekund och gör så ont att jag fått svårt att andas, svårt att fysiskt stå upp, tappat matlusten, tappat glädjen och tappat framtidstron.

Jag vet att jag kommer ta mig ur det här. ”Det kommer bli bra” säger jag till mig själv medan tårarna rinner ner för kinderna och ännu en flyttkartong packas med saker och det liv man föreställt sig tillsammans istället plockas ner, bit för bit i naturfärgad wellpapp. Tur i oturen hade jag inte lagt ut min gamla lägenhet till försäljning utan den står tom och väntar, som om den på något sätt visste att det skulle bli såhär. Tacksam över att jag har ett hem, men ändå sorgsen över att behöva backa bandet. När jag flyttade därifrån tänkte jag att det var för evigt och det känns som om jag tagit ett kliv fram och två kliv bak i livet just nu.

Något jag är tacksam över är att vi pratar, vi är inte osams och vi båda tycker beslutet är jobbigt. Men kanske det enda rätta just nu. Som Rudimental sjunger tillsammans med Dan Caplen, Jess Glynne & Macklemore i låten ”These Days”:

I hope someday
We’ll sit down together
And laugh with each other
About these days, these days
All our troubles
We’ll lay to rest
And we’ll wish we could come back to these days, these days

 

Men just nu? Just nu önskar jag av hela mitt hjärta att de senaste 5 dagarna aldrig inträffat.

 

 

Rekommenderade inlägg

30 thoughts on “Oh, I know it ain’t pretty, when two hearts get broke…

  1. Så tråkigt, man blir ledsen och deppig. Men på nåt sätt tar man sig vidare i livet. Även om det inte känns så nu. Jag vet. Den rätte finns där ute nånstans, fast det är för tidigt att tänka så nu. Kramar till dig ❤️

  2. Det gör ont i mig när jag läser dina ord… För några år sedan gick jag igenom liknande när min man plötsligt sa att han ville skiljas. Vi bodde isär i ett år, sedan flyttade vi ihop igen och är fortfarande gifta. Oavsett utgången så ta hand om dig själv och sänk kraven! Kram!

  3. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Är där du är nu, fast 2 veckor längre fram i processen. Kände precis som du att jag önskade att de senaste dagarna aldrig hänt. Att jag ville spola tillbaka tiden och börja om.
    Det kändes som att min värld rasade och allt jag trott skulle bli aldrig blev.
    Man vill nästan inte höra att allt blir bra igen, men det blir ju det trots allt tillslut ändå.
    Omge dig med människor som vill dig väl och prata och älta och gråt.
    Masss kramar!

  4. Minns känslan när mattan dras undan och man bara famlar i tomma intet…när det gör på riktigt fysiskt ont…ta ett andetag i taget, du fixar detta…❤️

  5. Det här gör så ont att läsa. Uppbrott något av det jobbigaste som finns. Jag hittade den här texten som jag läst regelbundet det senaste året. Har gett mig så mycket styrka och det bästa av allt är att det också stämmer. Det går ju över och känns mindre, även om det tar tid. Massa kramar

    Breakups are like small deaths. You’ll find that the grief comes in waves. When the ship is first wrecked, you’re drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it’s some physical thing. Maybe it’s a happy memory or a photograph. Maybe it’s a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive.

    In the beginning, the waves are 100 feet tall and crash over you without mercy. They come 10 seconds apart and don’t even give you time to catch your breath. All you can do is hang on and float. After a while, maybe weeks, maybe months, you’ll find the waves are still 100 feet tall, but they come further apart. When they come, they still crash all over you and wipe you out. But in between, you can breathe, you can function. You never know what’s going to trigger the grief. It might be a song, a picture, a street intersection, the smell of a cup of coffee. It can be just about anything…and the wave comes crashing. But in between waves, there is life.

    Somewhere down the line, and it’s different for everybody, you find that the waves are only 80 feet tall. Or 50 feet tall. And while they still come, they come further apart. You can see them coming. An anniversary, a birthday, or Christmas, or landing at O’Hare. You can see it coming, for the most part, and prepare yourself. And when it washes over you, you know that somehow you will, again, come out the other side. Soaking wet, sputtering, still hanging on to some tiny piece of the wreckage, but you’ll come out.

    Nicole, anonym kommentar på Sandra Beijers blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *