Så var jag hemma igen. Efter söndagsmiddag och kaffe hemma hos bästa tvillingsystern och tre timmars åkande i buss på snöiga vägar kom jag fram till västkusten. Och här låg snön inte lika djup utan hade nästan blåst bort av isiga vindar som ivrigt letat sig fram mellan husen. Men det brukar vara så här, lite råare och blåsigare, men efter fyra år har jag liksom vant mig och tycker att det finns en tjusning i det också. Skillnaden.
Jag har haft en väldigt fin helg. En helg som på något sätt känts längre än de 52 timmar som passerat sedan jag stämplade ut från kontoret i fredags. Men när jag hunnit avverka fyra städer, träffat både vänner, släkt och familj, varit på restaurang och loppis samt spenderat sammanlagt 8 timmar i kollektivtrafiken är det kanske inte konstigt att helgen som passerat känts otroligt innehållsrik.
Och nu? Nu sitter jag uppkrupen i soffan med en kopp te, ytterligare ett avsnitt av Breaking Bad och samlar kraft för ännu en arbetsvecka. Första fem-dagars arbetsveckan sedan jul och nu känns det som att vi är tillbaka på banan, på riktigt.
