Att presentera den innersta kretsen.

Vänner, alltså.

Bland det finaste som finns och jag har turen att både ha kvar gamla barndomskamrater samtidigt som jag mött människor i vuxen ålder som jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag förstår, framför allt för er nya som tillkommit att det inte kan vara lätt att hålla koll på vilka personerna är, vilka jag umgås med, skriver om eller benämner som ”mina favoriter” här i bloggen. Så jag tänkte att jag skulle presentera den innersta kretsen för er, de personer som gör att jag känner mig som världens rikaste.

Okej, först ut är Linn. Min tvillingsyster. Och får jag bara välja en enda sak som jag är tacksam över i livet så är det just henne. Vi gör allt tillsammans och under uppväxten har vi gått i samma klass, haft samma kompisar, sommarjobbat på samma företag och senare flyttade vi även till samma lägenhet och gick samma utbildning. Det var inte förrän för drygt 2,5 år sedan som vi för första gången på 22 år gick skilda vägar och bosatte oss på olika orter.

Men herregud vad jag älskar denna människa.

För er som inte har en tvilling kan det vara svårt att förstå. Men tänk er en människa med samma vilja, samma åsikter, samma smak, samma utseende och likartade drömmar som en själv. Lägg till det vänligaste hjärta man någonsin kan tänka sig och en förmåga till njutning som är utöver det vanliga. Där har vi henne. Och gud ska veta att jag skulle göra vad som helst, vad-som-helst för henne och det finns inte ord nog som beskriver min kärlek.

Sen har vi Emil. För ca tre år sedan kom han fram till mig på gymmet och ställde frågan som skulle komma att föra våra liv ihop, vill du bli träningsinstruktör här på gymmet tillsammans med mig? Nyfiket svarade jag Ja och sedan dess har vi bara kommit varandra närmare för var dag som går.

Emil är en utav de mest godhjärtade jag känner och den person jag ringer så fort det hänt något och jag behöver prata av mig, för han lyssnar, alltid. Och jag har aldrig träffat någon med så mycket idéer som just Emil. Det kan vara allt från trettiosju nya träningsövningar som ska utföras på fyra minuter till ett inplanerat SPA-besök eller ideér om något företag som han absolut tycker vi ska starta. Och så älskar han whisky och kan sitta och snurra glaset i flera minuter och nästan i trans prata om gardiner och rökighet och om vilket glas som passar till vilken whisky. Emil alltså, energisk, ärlig, ödmjuk och tamigtusan en utav de bästa jag vet.

Tommy. En person jag också träffat genom gymmet (bästa mötesplatsen!) och som är en utav de mest spontana människor jag mött. Han som åker ensam i två veckor till Palma bara för att känna sig som ”a local citizen” och som har superlätt för att träffa nya människor och drömmer om att kunna spela saxofon.
 
Det är Tommy jag ringer om jag plötsligt får för mig att åka till IKEA eller andra sidan jorden eller om jag bara vill dricka espresso i små koppar och prata om livet.

Tommy är en person som jag alltid har intressanta diskussioner med och en kille som utan problem i höstas svängde ihop världens tjusigaste sänggavel (alltså, dör så fint!) och numera livnär sig på att sälja egensnickrade mästervärk.

Min bästa vän. Ja så har det varit sedan vi var 3 år gamla och Sarah och hennes familj också byggde hus på det nya kvarteret i stan precis bredvid oss. Och jag är så himla tacksam för det, att ha en barndomskompis, en person som varit med genom allt! Sarah, som har en fantasi utan gränser och som gjorde både min och min systers barndom till den allra bästa. Och det var vi tre mot världen, både då, nu och i framtiden.

Det var vi som vandrade staden runt så fort det vankades fotbollscup i stan bara för att få träffa snygga tonårspojkar, det var vi som byggde kojor i skogen och lådbilar och snickrade i garaget istället för att leka med dockor. Och när min och min systers föräldrar skilde sig var det Sarah som, utan ett ord tog med oss in i leksaksbutiken och valde ut varsitt gosedjur att få. Och då trodde jag att jag skulle börja gråta på stört. För är det inte kärlek så säg.

Sarah är inte en person som sitter stilla, minsann. Utan har under fyra års tid varit bosatt i Nya Zeeland, Göteborg, Atlanta och nu Oslo. Därför ses vi kanske inte så ofta som vi önskar, men vi försöker prata på skype och skicka meddelanden så ofta vi kan och jag vet att hon kommer vara min bästa vän, livet ut.

Emilie. En person som inte funnits i mitt liv så väldigt länge. Vi träffades för 1-2 år sedan (att jag inte kommer ihåg vårt första möte är förmodligen ett tecken på att det var så självklart, att vi skulle mötas). Jag är, så ofantligt glad över att just denna tjej finns i mitt liv. En person med tävlingssinne bortom denna värld, med en förkärlek till sushi och orientering och med ett skratt som liksom bubblar inom henne och är så äkta att man undrar om hon någon gång gör något som hon inte gillar. Och så är hon ärlig, brutalt ärlig och det är nog den egenskap jag gillar allra mest.

Och fastän vi inte känt varandra länge frågade jag lite i förbifarten i somras om hon och jag inte skulle åka utomlands ihop, ändå. Och utan att blinka svarade hon Ja. Jag menar, hur kan man inte älska en sådan person? Och den vecka i september vi hade tillsammans i Kroatien var nog bannemig en av de finaste veckorna i mitt liv. Vi är så lika, hon och jag och oj vad jag tycker om henne.

Där har ni dem. De fem som bildar min innersta krets. På senare tid har det även tillkommit en del nya bekantskaper och det måste väl ändå vara en utav de största fördelarna med att vara vuxen, att man väljer sina vänner.