Ikväll fick jag upp en bild på de Österrikiska alperna i mitt sociala flöde och jag kraschade totalt.

Reste ju på en 2 veckor lång roadtrip/vandringsresa till Österrike med Fredrik förra året vid denna tidpunkt och tanken på att aldrig få uppleva det med honom igen gjorde så ont att jag svär på att mitt hjärta stannade för någon sekund.

Hej och god kväll! Denna eftermiddag har bestått av en massa halvfärdiga projekt. Uthämtning av medicin på Apoteket som tyvärr var slut, krångel med deklarationen som fick avbrytas, balkongprojekt som fick läggas ned då jag insåg att jag inte hade ståltråd hemma etc, etc. Men så tänkte jag att i alla fall ETT projekt skulle jag få klart: att sätta upp spegeln i hallen.

Och alltså…. jag har liksom gjort SÅ många saker/hemmaprojekt i mitt liv som blivit fel. Speglar som hänger snett, stora hyllplan som plötsligt rasar ner från väggen, en garderob som går av(?) på mitten, fläckar av väggfärg i taket, bord som blivit gängliga med mera, med mera. Lista kan göras oändlig. Men jag  tänker liksom att jag lär mig av mina misstag och sedan är jag alldeles för mycket ”Kan Själv” för att be om hjälp och alldeles för otålig för att läsa instruktioner. Och med alla hundratals misslyckanden i bagaget när det gäller hemmaprojekt blir jag därför sådär odrägligt glad när jag faktiskt lyckats med något. Haha i de stunderna tänker jag att det nog är lika bra att jag är ensam hemma och att inte någon i min närhet får utsättas för STOLTHETEN som spritter i hela kroppen på mig och som nog skulle få vem som helst att få något mordiskt i blicken efter en timme eller två.

Med det sagt: Spegeln i hallen hänger nu uppe och den hänger på millimetern rakt!