Måndag och jag ligger i soffan, med tända doftljusdoft och en kopp te i handen. Jag gillar kvällar som dessa, när man liksom känner att det är helt okej att ligga på soffan. Det är inget som varken måste eller borde göras utan det finns tid till att bara vara. Till att se en film, tid till att hämta ytterligare en kopp te trots att man redan druckit så mycket att man vet att man kommer behöva springa på toa halva natten. Tid för att bara andas, att öppna dörren ut till balkongen och höra vinden vina och känna sig tacksam över att man inte behöver gå utanför dörren.
Ja,
tiden till ingenting. Den är värdefull och det är just den tiden jag saknat. För några månader sedan älskade jag att vara själv, kunde längta efter en hel helg att spendera ensam med diverse hittepå. Vetskapen att man kunde ringa någon ifall man ville, men att man oftast inte gjorde det. För att jag gillade att vara ensam. På senaste tiden har jag haft så mycket att göra, och det har någonstans blivit en ond spiral. En spiral som gör att de ögonblick jag är ensam stundtals inte känns okej. En spiral som får mig att genast ringa någon, att gå in på Facebook eller sätta på musik. För att jag inte klarar ensamheten utan någonstans greppar efter halmstrån.
Och det vill jag komma ifrån. Jag vill hitta tillbaka till mig själv, till vald ensamhet och att faktiskt älska det, på riktigt. Så jag börjar här. Med några ensamma kvällar. Kvällar som kan få bli till helger eller till och med längre än så. För att man valt det, och faktiskt njuter av det till 210%.
Det får bli mitt löfte till mig själv i vår. Att spendera mer tid ensam och att hitta tillbaka till mig själv och till en plats där jag inte känner att det hela tiden måste hända något. Att det är okej ändå.
