Det där med att ha hemgjord sylt hemma, alltså. Så förbaskat gott! Inte nog med att det är enkelt att göra och gott att ha på gröten/i frukostfilen. Det är också väldigt skönt att veta exakt vad det innehåller och att det dessutom inte innehåller något tillsatt socker.

 

Seriöst så förstår jag inte varför sylt/äppelmos måste innehålla så ohyggligt mycket socker. Till min jordgubbssylt och mitt äppelmos tillsatte jag inget socker alls. Och resultatet? Minst lika gott och dessutom bra mycket nyttigare.

 
 

 
 

 
 

 

 
 

Jag tror på affirmationer. På moodboards och på tankens kraft. Och jag tror att det därför är fullt möjligt att nå precis dit man vill.

 

Jag har aldrig liksom vetat vad jag ska bli när jag blir stor. Visst, jag har haft många tankar och idéer och flyktiga besattheter kring yrken. Jag har velat bli allt från kock till trädgårdsarkitekt till journalist och revisor. Men alla dessa tankar har bara känts aktuella i dagar, i veckor. Sedan har jag alltid ändrat mig.

 

Och visst kan det vara frustrerande; att inte veta. Och det var liksom i en sådan dipp (när jag precis insett att jag inte ville bli det jag trodde) som jag upptäckte magin med moodboards. Moodboards är ett slags collage som går att använda till allt möjligt, för inredning, för träning och inte minst för karriär. Och jag bestämde mig för att göra en moodboard gällande min karriär.
 
 

 
 
Jag valde bilder och citat, men inte självklara bilder eller bestämda citat (till exempel ingen bild på en läkare eller ingen text utdragen från en arkitekts hemsida). Nej, jag valde bilder och texter efter sådant som jag ville känna, säga eller göra. Jag ser liksom inte saker svart eller vitt, jag ser dem i känslor. Därför klistrade jag upp ord och meningar som jag skulle vilja kunna säga exempelvis 1 år framåt i tiden. Jag valde bilder på kläder som jag ville kunna ha i mitt yrke. Jag valde inspirationsbilder kring hur jag ville mitt liv skulle se ut. Hur jag skulle ha håret, hur jag skulle kunna spendera mina morgnar, hur jag skulle kunna säga till mina vänner och kollegor.

 

Låter det flummigt? Ja, det är det också. Men det är liksom det som är tanken med moodboards, att de inte ska vara så bestämda eller direkta. Ta exempelvis inredning. Ska du göra en moodboard kring inredning behöver du inte leta ihjäl dig efter just den taklampan eller det sängöverkastet eller den perfekta färgen på väggen. Nej, du plockar saker som ska förmedla den känsla du är ute efter. Och när du plockat ihop en moodboard kommer ser du helheten och vet nu vad du ska leta efter att fylla ditt hem med.
 
 
Samma sak med karriären. Fokusera inte på vad du ska göra. Utan mer hur du ska känna när du är på jobbet eller när du slutat jobbet.

 
 

 
 

Så jag gjorde moodboards. Jag gjorde dem och sedan placerade jag dem medvetet någonstans där jag vet att jag skulle ”snubbla” över dem. Ett bra exempel är att sätta en sådan moodboard på kylskåpsdörren. Tanken med en moodboard är nämligen inte att du ska fokusera aktivt på den utan att den bara ska finnas där, som en tyst påminnelse i bakgrunden och som smygreklam för ditt framtida liv. Och genom att du hela tiden har detta närvarande gör du både medvetna och omedvetna beslut i ditt liv som sakta tar dig dit du vill.

 

Förutom moodboard ser jag också till att lyssna eller ta del av sådant som inspirerar mig. Till exempel minns jag Peter Stordalens sommarprat som satte stort avtryck hos mig. Att jag även besöker Blondinbellas blogg är en sådan sak – hon om någon har verkligen en enorm drivkraft som jag gärna inspireras av.
 
 
Men något som på riktigt förändrade mitt karriärstänk var ett kort urdrag ur Monika Ahlbergs sommarprat. Monika Ahlberg drev i många år framgångsrika Rosendals Trädgårdar och hon berättade något som verkligen var en wow-faktor hos mig. Monika hade arbetat länge på Rosendals Trädgårdar – och det med stor framgång och något som hon var väldigt lycklig över. Men en dag när hon cyklade till Rosendal kände hon inte längre hur hon var på väg till trädgården, hon kände hur hon var på väg till jobbet. Och i samma stund visste hon att hon måste sluta. För när ett jobb känns som ett jobb, ja då är det inte längre något man gör med hjärtat utan något som istället blivit till ett måste, något som man inte längre bara gör av fri vilja.

 

Och så. Ja så ville jag också känna. Eller snarare sluta känna. Jag ville inte känna att jag varje morgon gick upp okristligt tidigt för att åka till jobbet. Jag ville inte känna hur jobbet tog upp för mycket av min fritid. Jag ville hitta något som jag älskade så mycket att det inte kändes som ett jobb. Jag ville hitta något som bara kändes som ett enda stort intresse och något jag gladeligen gjorde. Och jag skulle inte ge mig tills jag nådde dit.

 
 

 
 

Och nu? Nu är jag 25 år gammal. 25 år och chefredaktör över Nordens största Bröllopsmagasin. Och de senaste två veckorna? Ja, då har det inte känts som om jag jobbat en endaste minut – trots att jag arbetat lång över 40 timmar i veckan. Jag befinner mig alltså på det ställe i livet som jag för 2,5 år sedan gjorde moodboards för. Och den känslan? Obeskrivlig. Fullkomligt obeskrivlig.

 
 

Hur jag tog mig dit? Med hjälp av tankar och moodboards och en känsla i magen av att det alltid kommer lösa sig.

 
 

 
 

 
 

 
 

Jag är, så att säga, lite av den rastlösa typen. Människor som känner mig brukar oftast utstöta ett ”men hur hinner du?” eller undra varifrån jag får all min energi från. Och ärligt talat så vet jag inte. Det enda jag vet är att jag är expert på att sysselsätta mig och att hela tiden ha nya projekt någon gång och skulle jag, mot förmodan, ha några lediga timmar kvar i veckan ser jag snabbt till att fylla dessa med diverse ting.

 

Att ligga en hel kväll framför soffan? Ja, det finns liksom inte – även fast jag ibland kan tycka att det låter skönt med människor som kommer hem från jobbet, slänger sig i soffan och inte rör sig ur fläcken på hela kvällen. Men jag? ja jag skulle helt enkelt aldrig klara av det.

 

För det första så är jag en sådan person som vill maxa livet. En sådan person som tycker att en helkväll på soffan är lite av ett slöseri med livet och tycker att det finns sjutioelva andra saker som man hellre borde sysselsätta sig med. För det andra så har jag antagligen myror i brallan för jag klarar inte av att sitta still så länge och göra just ingenting.

 
 

För mig är rastlösheten en gåva. En drivkraft om att få ut mesta möjliga av livet och något som jag är glad över – även fast den ibland driver mig till vansinne för att jag oftast åtar mig mer projekt än vad jag ibland orkar med.

 
 

Hur som helst, ett lite svamligt inlägg om rastlöshet där jag mest egentligen ville säga hej! och att jag idag påbörjat ett snickeriprojekt. Ett projekt som ska bli ett matsalsbord åt en mycket god vän.

 

Hoppas ni har det bra ♥

 
 

 
 

 
 

 

 
 

Hej på er! jag är nyss hemkommen från TvåFröknar där jag haft en trevlig söndagsfika tillsammans med mina favoriter. En grå söndagseftermiddag spenderar jag liksom helst med det jag gjort idag. Fint sällskap, mängder av kaffe och så en sockerkick utan dess like.

 

Äppelpajen alltså, dör.

 
 

 

 

 

 
 

Och förutom att ha pratat ikapp om det senaste och suttit på en inglasad veranda med tända ljus fick vi också chansen att spana på senaste nytt och som vanligt fick jag hejda mig för att inte köpa med mig både en ljusstake, två armband och tre kuddfodral hem. Och nu? Nu är jag hemma och funderar på en långpromenad för att liksom låta sockerkicken ta vägen någonstans, men först ska jag nog vänta ett par minuter för det ser ut att bli regn…

 
 

Blus – MoC

Cardigan – Bon á Parte

Byxor – Åhlens

Väska – Secondhand

 
 

 
 

 
 

 
 

Till frukost: Kokt ägg. Proviva. Havregrynsgröt med hemgjort äppelmos.

 

Nu: Till gymmet.