Och så blev det onsdag. Och onsdagar i december betyder för mig: ledig dag!

Så himla skönt. Idag startade jag dagen med tända ljus, frukost och senaste avsnittet av adventskalendern på tv. Ser ni på den? Väldans bra, tycker jag. Sedan tog jag 60 minuters promenad ute vid havet och lät kinderna vakna till av de friska vindarna och värmde upp kroppen med högt tempo och en rolig podcast i öronen.

Nu? Nu tänkte jag åka ut en sväng till butikerna. Spana lite julklappar och eventuellt kika på gran, även om Fredrik tycker det är på tok för tidigt att ta in gran redan nu.

 

Och hörrni: ni kommer väl ihåg att tävla i adventskalendern (LÄNK). en perfekt julklapp till er själva eller någon ni tycker om ♥

 

 

 

 

För ett tag sedan fick jag en fråga kring statusen på mina upptäckta cellförändringar och om jag ville skriva en fortsättning på DET HÄR inlägget. Och då jag var hos Gynekologen för kontroll idag tänkte jag att det kunde passa bra att skriva om.

 

Om cellförändringar hos yngre kvinnor blir allt vanligare vet jag inte, men jag upplever idag att folk pratar mer öppet om det och att fler går på täta kontroller (vilket är bra för då kan ev. cellförändringar upptäckas i tid). Att det upptäcks i tid är A och O för att kunna behandla och jag råder verkligen alla att gå på kallelsen som kommer på posten vart 3:e år.

 

Hur som helst – åter till mig. För knappt 1 år sedan gick jag på en sådan ”vanlig” kontroll och ett cellprov togs. Ungefär 1 månad senare fick jag ett brev hem där de stod att de upptäckt cellförändringar i mitt prov och att jag skulle bli kallad till extrakontroll. I april gick jag på denna kontroll och då togs återigen ett vanligt cellprov. Då jag haft problem med mellanblödningar (trots ätande av p-piller sedan 9 år tillbaka) ville läkaren titta med mikroskop för att se om hon kunde upptäcka något med blotta ögat. Och det kunde hon. Hon såg tydliga cellförändringar och bestämde sig för att ta ett vävnadsprov för att skicka på analys. Och ja, låt oss bara säga att ta ett vävnadsprov är INTE skönt.

Provsvaren från vävnadsprovet visade sedan på ”lätta till medelsvåra cellförändringar” och vid ett sådant besked är det helt enkelt bara att vänta 6-12 månader innan man blir återkallad för ett nytt prov. Lätta cellförändringar kan kroppen nämligen eventuellt läka av sig själv och då görs inget större ingrepp/operation. Så jag har väntat.

 

Och idag var det dags för återbesök. Och ja – jag kom in på gynekologmottagningen, körde Ankeborg-stilen (alltså hur förnedrande känns det inte att gå med klädd överkropp och helt bar underkropp i ett rum tillsammans med 2-3 okända människor??) och så togs ett sedvanligt cellprov. Och återigen skulle här tittas med mikroskop och cellförändringarna tycktes oförändrade sedan sist så ett nytt vävnadsprov tog. Och denna gången fick hon inte med så mycket vävnad som önskat vid första nypet så hela 3 härliga nyp gjordes. Alltså, smärtan är så konstig och obeskrivlig. Inte för att jag vill skrämma upp någon men tusan så obehagligt det är, usch. Och när provet var klart resten jag mig sedan upp och gick bort för att klä på mig och slippa leka Ankeborg. Och ja, då mådde jag inte så bra, om vi säger så. Jag började må fruktansvärt illa och det ringde i öronen. Lutade mig framåt mot väggen för stöd och läkarna såg detta och tog mig snabbt under armarna och lade mig på en brits. Då svartnade det för ögonen någon sekund och hela jag blev på 0.2 sekunder dyblöt av svett. Tydligen var det inte helt ovanligt att man svimmar efter ett vävnadsprov. Kroppen är liksom inte van vid smärtan utan det blir ett slags trauma.

 

Så ja. Idag har jag tagit vävnadsprov och på kuppen svimmat. Mycket spännande. Nu ska jag vänta 1-2 månader innan provsvaren kommer tillbaka. Då får jag (beroende på cellförändringens sort) antingen vänta 12 månader och sedan göra ett nytt vävnadsprov eller genomgå en operation där de skär bort en bit av livmodertappen.

 

Men för stunden? Ja då är det bara att försöka tänka på något annat.

 

 

 

I går tog vi ju skogspromenad; jag och syrran. Och det var en sådan dag man ligger och drömmer om när hösten och vintern börjar krypa närmare. En dag med mjölkvit dimma, rimfrost i gräset och någon enstaka minusgrad som gör att det kommer svag rök ur munnen när man andas och frisk luft som nyper i kinderna och bildar den där rosenröda, friska looken som bara timmar ute i natur kan göra.

 

Ja, igår var det en sådan dag. Och vi tog tillfället i akt att promenera och fotografera och andas in den friska luften djupt ner i lungorna. Och så påpekade vi för varandra hur vackert det är såhär års. Med mustiga, jordnära färger, kontraster som möter mjölkvit dimma och mark som knastrar under promenadkängorna. Och vi gick i skogen och beundrade naturen, pratade julklappsinköp och stannade upp var 20:e meter för att säga åh! och plocka fram systemkamerorna ur ryggsäcken för att föreviga ögonblicket.

 

Ryggsäcken ja, från TRENDHIM.SE och så fasligt snygg! Tillverkad i khakigrön canvas och med mörkbruna läderdetaljer är den snygg från start och materialen kommer faktiskt bli ännu snyggare med åren och få patina som jag älskar så mycket. Ryggsäcken föll jag för direkt på Trendhim.se’s hemsida och den lämpar sig lika bra för skogspromenader som för weekendresan. Under skogspromenaderna fyller jag den med en termos kaffe, en filt och hembakta bullar. Och på weekendresan kan jag enkelt få plats med det jag behöver och ett specialbyggt fack för datorn gör att den är väldigt smidig som handbagage på flyget.

 

Ryggsäcken skulle jag säga är den perfekta julklappen för personen som gillar att vandra i naturen. För studenten som ofta kånkar på tunga skolböcker. Eller för personen med distansförhållande eller skilda föräldrar som innebär många, men kanske korta, resor. Den neutrala färgen och den snygga modellen gör att den passar kille som tjej, ung som gammal. Ett kanonbra julklappstips, helt enkelt. Ryggsäcken (och många andra fina julklappar) hittar ni HÄR.

 

Själv älskar jag också DESSA LÄDERARMBAND lite extra mycket.

 

 

 

 

Igår eftermiddag besökte vi Emil, Sandra och deras 3 veckor gamla, bedårande söta Ella.

Första gången som vi träffade det lilla livet och hon var så söt att det inte var sant. Och vi satt i timmar runt bordet och tog-ikapp-senaste-tid, drack kaffe, pratade bebisar, träning, förlossning, biofilmer och mycket mer. Mina vänner alltså, finaste som finns. Och när Ella fyrade av små leenden i sömnen så smälte vi nog lika mycket allihop.

 

Något annat som var så himla fint var att Emil och Sandra frågade om jag ville vara fadder åt lilla Ella. Och rörd i hela kroppen svarade jag självklart JA.

 

Du och jag Ella, liksom. Så förbaskat fint ♥