God morgon lördag!
Idag startade jag dagen med en välbehövlig sovmorgon och långfrukost med fil och smörgås och te och tidningsprasslande. Nu ska jag ta tag i disken och sedan väntar en relativt oplanerad lördag som jag ska fylla med fotojobb, påbörjat snickarprojekt och en träff med en saknad.
Alltså, vilken fantastisk fredag det varit!
En fredag vars första halva bjöd på underbara knak i ryggen av bästa naprapaten och sushilunch tillsammans med goa människor. Sedan följde en eftermiddag av ett ivrigt arbetande på kontoret och ett stort framsteg med att förminska to-do-listan på jobbet. Sedan åkte jag frisören och blev höstfärdig i håret och avrundade sedan kvällen med fredagsvin tillsammans med min favorit.
Och vi höll till på underbara Blomsterkroken. Och kunde sitta ute i den friska septemberluften och prata ikapp tid som vi missat och äta förrätt och varmrätt och sucka njutningsfullt mellan tuggorna. Och så drack vi gott rödvin och hade den bästa av tillsammanstid man kan tänka sig.
Ja,
de där två timmarna med Emilie (och antagligen med lite hjälp av naprapaten) fick min axlar att sjunka tillbaka till normalt läge och känna ännu mer tacksamhet över livet.
Och nu? Nu planerar jag lyssna på denna låt på repeat och redigera lite bilder resten av kvällen. Hoppas du har en skön fredagskväll ♥
Så var det fredag. Efter hektiska men fantastiska dagar är det äntligen fredag. Och förutom att slita som en riktig arbetsmyra på kontoret idag ska jag även unna mig sådant jag behöver. Knak i ryggen av bästa naprapaten. En lunch med härliga människor. Tid hos frisören och så vin tillsammans med min favorit Emilie.
Ja, fredag. Du är SÅ välkommen.
Ja, hörrni. Jag har inte överdrivet många timmar/dygn nu tycker jag. Nej. Jag hade gärna sett att jag kunde bortse från världsliga ting så som att sova och istället ägna alla dygnets 24 timmar åt att jobba. Men ja, det går ju inte. För då hade ni snart hittat mig inspärrad någonstans. Jag är liksom som ett litet barn och behöver minst 8-9 timmars sömn varje natt för att överhuvudtaget fungera som människa.
Så,
jag sliter under dygnets 14 vakna timmar och skriver listor efter listor och bockar av och känner mig duktig och stolt och sakta ser jag hur högen med to-do minskar och jag börjar ana ett liv där jobbet faktiskt håller sig mellan 8-17 på vardagarna.
Men, jag ska inte klaga. För samtidigt som det är mycket att göra är det också så, så roligt. Alltså, jag är så enormt tacksam över mitt jobb och kunde absolut inte be om mer. Det enda jag tycker är synd är att ni ska bli lidande. Jag vill ju komma med välformulerade och genomtänkta inlägg till er varje dag och inte bara raffsa ihop något.
Men den tiden kommer tillbaka. Jag hoppas bara att ni orkar stanna så länge ♥
Tror ni på spöken? Andar? Vålnader? Väsen?
Det gör jag.
Jag tror på att det finns vissa människor som på något sätt kan känna eller se mer än andra. Människor som har en förmåga att känna sinnesnärvaro av sådant – sådana – som inte längre finns. Och jag vet att jag är en av dem.
Det är inte så att jag har sett något eller kan kommunicera med något. Men jag känner det.
Första gången var jag 15 år och jobbade extra med att städa kontor på kvällarna. Och vid ett flertal tillfällen, i samma rum, när jag stod och moppade eller dammsög kände jag hur någon grep tag om min axel. Hade det hänt endast vid ett tillfälle hade jag trott att jag inbillat mig, men det här upprepade sig otaliga gånger. Samma sak hände tiden efter den trafikolycka jag var med om – i flera veckor efteråt kände jag närvaron av något/någon. Persienner vinklades, dörrar öppnades och flera gånger kände jag att jag inte var ensam i lägenheten. En skyddsängel intalade jag mig. En skyddsängel som varit med den dagen då jag överlevt och nu ville se till att jag inte klantade till det.
Och samma känsla fick jag i måndags då vi befann oss på ett gammalt barnhem dit föräldrar placerade barn som varit jobbiga, barn de inte längre vill ha hemma. Ja, h.e.r.r.e.g.u.d vad jag kände det då.
Framförallt i två rum kände jag det. Medan modellerna gjorde i ordning sig vandrade jag runt i den gigantiska byggnaden på jakt efter bra locations. Och på en våning – i två rum gick det nästan att ta på. Det var som om luften stod stilla när jag gick in i rummet. Tyst, stilla och tung luft. Och så mitt hjärta, vars rytm ökade så att pulsen nästan var öronbedövande när jag gick i rummet. Här fanns något. Jag såg ingenting, hörde ingenting utan bara visste. Kände.
Det är märkligt det där. Hur jag så tydligt upplevde denna känsla medan resten av teamet tyckte det var läskigt, visst – men de kände inte på långa vägar samma obehag som jag. Men samtidigt som jag kände olust finns det något som fängslar mig i dessa miljöer – som om något väntar på att upptäckas och som gör att jag inte riktigt kan slita mig.
Ja, jag vet inte vad ni tror på. Men att det fanns något som närvarade i den där byggnaden i måndags, ja det kan jag svära på att det gjorde.
