Så har 14 dagar gått. 14 dagar av ren och skär njutning som vi benämner med ordet semester. Och eftersom jag inte trodde jag skulle få någon ledighet alls denna sommar är jag tacksam över de 14 dagarna som passerat och tycker att jag verkligen njöt semester fullt ut.
 
Men nu? Ja nu är det åter till kontoret igen och jag sitter nu ute i solen och äter lunch och tänker att jag har tur som har fått världens häftigaste jobb och slapp ha jobbångest sista dagen på semestern. För visst, att vara ledig kommer alltid vara bland det bästa som finns, men att ha ett roligt jobb att komma tillbaka till gör hela upplevelsen så otroligt mycket mer lustfylld.

 
 

Så,

 

jag är tillbaka. Bland datorer och kafferaster och härlig energi mellan fyra väggar och jag tänker njuta mjukstart på jobbet medan jag fortfarande planerar utnyttja det vackra vädret på kvällarna med glass, härlig sällskap och kvällsdopp så ofta det går. Men ni som fortfarande har semester – titta gärna in här lite senare för då ska jag tipsa om ett riktigt smultronställe här på västkusten.

 
 

 
 

 
 

 

 
 

Igår spenderade vi ju som sagt några timmar på Hamburgö. Vackra, vackra Hamburgö. Pojken jag var tillsammans med för något år sedan och som alltid bär skjorta eller piké och dyra solglasögon är uppväxt inte långt därifrån och det var han som fick mig att upptäcka detta smultronställe.

 

Och igår var det alltså min tur att visa mamma det. Och jag menar, hur kan man inte förälska sig i oändligt blått hav och mjuka, laxrosa klippor som liksom välkomnar till att ligga ner. Ligga ner och dra handen över klipporna och förvånas över hur något kan vara både så hårt och stabilt men samtidigt mjukt och lent på en och samma gång. Ja, på Hamburgö behövs inte så mycket mer än badkläder, filt, kaffe och fint sällskap för att jag skulle kunna vara nöjd resten av livet.

 
 

 

 

 

 

 

 

 
 

Och vi badade, badade i det klara vattnet som igår säkert var över 20 grader varmt och lät saltvattnet torka på kroppen i vinden och solen medan vi tittade ut över havet som gnistrade likt en stjärnhimmel. Västkusten alltså, ibland blir man lite hemmablind, men jag är ändå så tacksam över att jag har allt detta bara en bilresa bort.

 
 

Och nu? Nu har jag sista semesterdagen. En sista semesterdag där himlen visar sig från sin blåaste sida och jag ska alldeles strax åka ut till bryggorna och göra Emil sällskap och njuta semestertid! in i sista sekunden.

 
 

 
 

 
 

 
 

Vilken fantastisk lördag det varit, hörrni.

 

En bussresa ut till Kungshamn där mamma hämtade upp mig och sedan har vi hunnit avverka ett konstnärscafé utanför Hamburgsund, sol & bad på Hamburgö och sedan fruktiga drinkar, middag och solnedgång i Hunnebostrand. Västkusten i sin allra bästa skepnad. Men mer bilder och berättelser tar vi imorgon för även om klockan inte visar på mer än 22.12 är jag alldeles mjuk och trött i hela kroppen. Trött på det där sköna sättet som bara en dag utomhus kan medföra och är det inte den bästa tröttheten så säg.

 
 

 
 

 
 

 
 

Gårkvällen var magisk. Efter svalkande islatte hemma hos Emil promenerade vi bort till Skärgårdsbåtarna och mötte upp resten av gänget. Tillsammans tog vi sedan båtarna ut till Gustavsberg. Och bara en sådan sak; att ta sig till destinationen via båt istället för med bil gjorde att det hela kändes ytterligare ett snäpp mer idylliskt.

 

Väl framme placerade vi oss på uteserveringen med solen i nacken och åt grillat och drack öl och rosé och lyssnade på livemusik och nynnade med i låtarna. Och det var så idylliskt att jag ibland fick nypa mig i armen för att förstå att det var på riktigt. Och när solen sedan försvann bakom klipporna promenerade vi tillbaka in till stan och avrundande kvällen med äppelpajdrinkar och värmelampor på uteserveringen.

 
 

Så,

 

efter en kalasbra fredag ska jag nu ta bussen norrut och möta upp mamma och tillsammans ska vi ha en dag tillsammans bland laxrosa klippor och petrolblått hav.

 
 

Klänning – MoC