LANGI LANGI – SO NICE, THEY NAMED IT TWICE.
Ja, sista delen utav vår semester skulle vi tillbringa med att smälta alla intryck och låta pulsen komma ner i ett nästan obefintligt läge. Vi skulle till Zanzibar. Men innan pulsen kunde komma ner var det dags för den att komma upp igen, rejält.
Flygplatsen som mötte oss i Arusha var nämligen inte mycket mer än ett hus, några rader av stolar uppställda i skuggan och så en stor personvåg där de vägde bagaget. Charmigt? Ja. Säkert? Nej. Men det är liksom grejen med att vara utomlands tycker jag, skillnaderna.
Hur som helst, efter vi vägt vårt bagage fick vi gå ombord på planet. Och ja, planet var liksom inte större än mitt kök hemma i lägenheten och efter de hade knökat in oss 13 personer (som med nöd och näppe fick plats bland allt bagage) hälsade piloten Eric oss välkomna ombord, torkade svetten ur pannan och började rulla ut planet. Ha ha, alltså. Tänk er min otroliga klaustrofobi kombinerat med flygrädsla så har ni mitt tillstånd beskrivet minuterna innan vi hade kommit upp i luften. Smått panikartad, med andra ord. Men Eric satte planet på autopilot och åt smörgås och drack cola och tittade på utsikten medan vi för iväg över Tanzania. Och om piloten kan vara sådär avslappnad, ja då insåg jag att jag var tvungen att vara det också.
Och fram kom vi. Till paradiset. Här möttes vi av 35 grader i luften, dryga 30 grader i havet och en konstant blå himmel och ett ännu blåare hav. Det. var. så. vackert. Vi bodde på charmiga Langi Langi längst norr ut på ön och här kändes det mer som om man landat på Jamaica än att man fortfarande var kvar i Afrika. På hotellet spelade de Bob Marley ur högtalarna och en kille med dreadlocks och färgglad t-shirt hälsade oss välkomna och meddelade att han alltid fanns till hands om det var något och avslutade varje mening med We love you eller Hakuna Matata.
Och om safarin höll oss på hugget och uppspelta konstant var Zanzibar raka motsatsen. Här bestod dagarna av att ligga på soldäcket ut mot havet, bada i det overkligt turkosa vattnet, äta god mat, dricka fruktdrinkar och vandra timmar längs den kritvita stranden och bara känna lugnet. Vi spenderade 5 av 6 dagar åt att bara göra ovanstående och kunde inte begära mer av livet. Inte när naturen visar sig från sin bästa sida, inte när sällskapet är fantastiskt och inte när människorna på Zanzibar är av de allra vänligaste slaget.
Men en dag gjorde vi en utflykt. En utflykt som Rastamannen (ja, killen med färgglada t-shirts och dreadlocks) hjälpte oss att ordna. För att vi skulle få det billigare, sa han. Och det fick vi – nästan under halva priset mot vad resebyråerna tog. Och vi spenderade dagen med att åka till olika Spice Farms och fick lära oss allt som någonsin är värt att lära sig om kryddor.
Och så spenderade vi 3 otroligt svettiga timmar inne i Stone Town, med en kille som visade oss marknader och byggnader och små trånga gränder där man kunde köpa tyger och smycken för nästan inga pengar alls. En fantastisk stad att besöka (trots 40 graders värme och svett som konstant rann från hårfästet och ner längs ryggraden). Men lagom tills vi nästan hade flutit bort tog vi oss ut till hamnen och träffade Rastamannens kompis. En kompis som hade båt och skulle ta oss ut till Prison Island och jättesköldpaddorna.
Och vilken upplevelse! Herregud så stora dom var. Och Rastamannens kompis visade oss hur man matade dem, hur man fick dem att ställa sug upp genom att massera dem under skalet och han visade oss även de nyfödda och lät oss hålla de sköldpaddor som inte var mer än 10 år gamla. Ynglingar, kan man säga, då de kan bli 300 år gamla.
Och efter en stunds sköldpaddskärlek tog vi oss ut till korallreven och avslutade dagen med en fantastiskt vacker snorkeltur.
Ja, dagarna på Zanzibar. Så välbehövda för en vintertrött själ. Och det var med både lycka (över allt vi fått uppleva) och sorg (över att få lämna allt) som vi sedan påbörjade den 20 timmar långa flygresan hem.
