Cancer. Den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige och i mina ögon bland det läskigaste jag kan tänka mig. För det går inte att skydda sig mot. Jag kan leva ett fläckfritt liv med sunda vanor, god hälsa, solskyddsfaktorer högt och lågt och inte stressa utan meditera, äta ekologiskt och aldrig så mycket som titta åt en flaska alkohol eller en cigarett. Ändå kan det drabba mig. Denna avskyvärda sjukdom.
Och jag tror tyvärr vi alla har kommit i kontakt med denna sjukdom, på ett eller annat sätt. Själv kände/känner jag två personer som drabbats. Den första är min morfar.
Morfar. En man med starka händer, bullrigt skratt, stora 80-tals glasögon och som sa precis vad han tyckte och tänkte oavsett vem man pratade med. En man som togs ifrån oss alldeles för tidigt.
Jag har tydliga minnen av min morfar, minnen som för alltid ligger mig varmt om hjärtat och som påminner om en barndom i en småstad på tidigt 90-tal. Jag älskade morfar. Älskade att vi fick komma dit och klappa på kaninerna, äta jordgubbar direkt från landet tills vi fick ont i magen och att han bodde på en gård och odlade allt som kan tänkas odlas (med kanske inte fullt så lagliga medel, morötterna var stora som vägkoner). Dessutom kallade han alla oss barn för Kålle och nöp oss med starka nävar i kinderna och tryckte i oss hemgjorda köttbullar med sådan frenesi att vi varken han säga stopp eller tugga färdigt innan nästa köttbulle kom farandes in i munnen. Och han hade alltid jordiga händer av arbetet på gården och bjöd vår familj på söndagsmiddag så ofta han kunde och på jul pyntade han hela granen med smällkarameller fulla av klistermärken med änglar.
Morfar fick en tumör i levern, år 2002? 2003? Jag minns inte exakt. Jag vet bara att jag var för liten för att verkligen förstå vad som hände, men det gick fort. För fort. Och innan vi visste ordet av var han borta, utan att vi hade fått någon talan. Vi ville ju ha kvar vår morfar, vår pappa, vår energiske Åke. Vi ville inte alls att han skulle försvinna, men ödet ville annorlunda och jag hoppas att han har det bra, min morfar. Oavsett om han är en vålnad som vakar över oss, om han befinner sig i himlen eller om han blev återfödd som en vit kanin med svarta prickar.
Den andra personen är en pojke som jag var tillsammans med. Han hade ett stort, runt ärr i form av en femkrona på högra bröstet och när folk frågade honom vad som orsakat ärret brukade han svara att det var ett ärr från en pistolkula. Att han blivit skjuten. Och på ett sätt stämde det, han hade blivit ärrad, men inte av ett pistolskott utan av cancer.
Som tur var hade läkarna upptäckt det tidigt och tumören kunde avlägsnas i tid. Så även fast det innebar år av behandlingar och rehabilitering så klarade han sig. Han överlevde. Men hjälp av forskning och läkare och människor som dagligen arbetar för att hitta ett botemedel mot denna hemska, hemska sjukdom.
Och vi? Vi vanliga som inte har en magisterexamen inom biologi eller är läkare, vi kan faktiskt också göra skillnad. Genom att stödja Cancerfonden kan vi bidra till bättre forskning, duktigare läkare och mer högteknologiska hjälpmedel.
Så när jag fick förfrågan från Forlife (länk) om jag ville skriva några rader om företaget, vad de gör och på så sätt sprida deras arbeta vidare – ja då behövde jag verkligen inte tänka två gånger. Forlife är en verksamhet där personer som är långtidsarbetslösa får möjlighet att på ett aktivt sätt arbeta till förmån för Cancerfonden. De tillverkar och säljer armband och mobilskal och alla intäkter går oavkortat till Cancerfonden.
Så vill du också vara med och stödja deras arbete och på så sätt långsiktigt arbeta mot att bekämpa en av vår tids största folksjukdomar, ja då får du mer än gärna gå in här och köpa någon av deras produkter.
