För ungefär en vecka sedan när jag och finaste kollegan satt på kontoret frågade hon mig Har du något inbokat nästa lördag? Svarade att jag inte hade några planer och då sa hon, med ett leende i hela ansiktet Bra, för vi ska gå på P3 Guld. Bara sådär. Hon hade lyckats få tag i biljetter till Vip-loungen och tänkte att om det var någon hon ville ha med sig så var det mig. Alltså, det är sånt här som får mig att undra om vi inte skulle kunna skapa världsfred på stört. Att det kan rymmas så mycket omtanke i en annan människa gör mig ibland alldeles knäsvag.
Så en vecka har flugit förbi och nu är det alltså dags för Göteborg och bästa P3 Guld. Och jag har, minst sagt, sprungit runt som en yr höna här hemma. Klänningen, ja den är alla tiders. Men svårare har jag för smink och hår. Är ärligt talat helt värdelös på det och tycker mest att jag ser likadan ut. Vardagssnygg – ja det kan jag. Men så fort det vankas utgång, festligheter eller annat så står jag helt handfallen och jag har ingen aning hur man fixar hollywood-lockar eller sotade ögon utan oftast rufsar jag bara till håret och kanske kletar på lite rött läppstift. Ja, det är i sådana här lägen som jag önskar att någon utav mina nära var utbildad makeup-artist eller frisör. Tänk att få bli uppiffad, på riktigt.
Men ja, nu är det bara några timmar kvar och jag antar att det här får duga (det är ändå ett under vad lite tingeltangel kan göra för känslan). Och hur som helst så är jag helt galet pepp. Jag menar, det är inte var dag man går på gala och framförallt inte med så många härliga människor och grymma artister på plats. Så P3 Guld, nu kör vi.
Igår blev min fredagskväll precis så som jag behövde att den skulle bli. Fylld av god mat, vänner, choklad och en bra film. (Now you see me, har ni inte sett den – se den!). Och ute, ute var det snöfall och fem minusgrader (men som i den hårda vinden kändes som tjugo minus) och kvällar som dessa är jag extra tacksam över att vara inne. Inne bland doftljus, filtar och värmen från tre andra människor.
Idag däremot så är jag tacksam för snön. Den gjorde vardagsrummet ljust redan innan klockan 9 och längst bort i horisonten syns solen som gärna vill bryta igenom och bidra med ännu mer ljus och jag hoppas så att den gör det, lyser igenom. Men medan jag väntar på solen så äter jag pannkakor med hallon och socker så att det knastrar mellan tänderna. Och så funderar jag på kläder. Ikväll ska jag nämligen på P3 Guld och jag har absolut ingen aning om vad jag ska bära och hoppas på att garderobsfynda något under förmiddagen.
Men först? Först ska jag sladda ut på vägarna och hämta upp min älskade kamera som jag varit utan i en vecka. En vecka! Det är inte bra för bloggnerverna att vara utan kamera så länge, alltså.
Veckorna går så snabbt, alltså.
Måndag, tisdag, onsdag och torsdag har passerat och vi befinner oss just nu på veckans bästa dag. Dagen som lovar så mycket och bjuder in till den där pirrande känslan i magen som kan liknas vid nyförälskelse samtidigt som att kroppen känns lite tyngre för att vi slappnar av, på riktigt.
Det är några timmar kvar tills jag får stämpla ut, sladda förbi blomsteraffären och köpa fredagsblommor, stoppa kylen med god mat och fylla lägenheten med människor jag tycker om.
Ikväll? Ikväll ska jag njuta av sushi, fint sällskap och ett glas vin där tingeltanglet runt mina händer klirrar mot glaset och bidrar till känslan av fredagskväll. Sedan ska vi sjunka djupt ner i soffan och prata om vad som hänt i veckan medan ögonen vandrar mellan filmen på tv:n och snölandskapet utanför. Fredag, alltså. Bästa veckodagen.
Nio timmar på kontoret, två på gymmet (tre om man räknar med bastu, dusch och träningsåterhämtning i form av banan och två flaskor vatten). Sedan hem, slänga sig i soffan, två avsnitt av Breaking Bad och havregrynsgröt. Det var min torsdag det och ibland är vardagarna precis så som man tror att de ska bli när man vaknar, men det är okej, det också.
Och nu?
Nu ska jag plocka undan disken från kvällen och sedan krypa ner bredvid denna krabat. Imorgon är det fredag och den känslan är alltid lika välkommen.
