Igår var det 1 vecka kvar till julafton (vart tar dagarna vägen?) och det var dags för mig att samla mina favoriter för att fira lilla julafton med mat, musik, klappar och lite för många tända ljus.

 

 

Och vi började kring bordet, med julsmörgåsar och clementiner och julmust med så mycket kolsyra att det liksom bubblade inom oss både från den och den juliga stämning som infann sig. Vi hade en del att ta ikapp, kan man säga och vi konstaterade att det egentligen är dumt att låta saker som jobb och måsten och stressiga dagar ta ifrån chansen att träffas.

 
 

Men,

 

nu sågs vi och det var med nyfikna ögon och gestikulerade händer som vi tog ikapp alla samtalsämnen vi missat. Och på någon timme hade vi avverkat allt det där, vad som hänt sen senast. Om psykologer som anser att läsa receptböcker är det bästa mot sömnlöshet och om mannen på löpbandet som alltid har svar på tal och om kändis-likes på instagram som gör oss alldeles starstruck och andra världsliga ting.

 

 

 

Sen, sen var det dags för julklappsutdelning. Och vi tog oss in till vardagsrummet och satt uppkrupna i soffan med förväntningarna hängande i luften och med tindrande ögon läste vi sedan upp våra rim och slet av julklappspappret så det flög över hela golvet.

 

 

Och medan vi mumsade på julgodis och drack glögg beundrade vi våra klappar och jag fick det finaste och bästa man kan tänka sig. Något som jag sagt i förbifarten att jag behövde för länge sedan men som jag sedan glömt av. Men mina favoriter, ja de hade lagt det på minnet och bestämt sig för att köpa det till mig.

 

Och ja, om inte det är kärlek så vet jag inte vad.

 
 

 
 

 
 

Måndag morgon. Och det är inte vilken måndag som helst, nej.

 

Nu börjar nämligen sista hela arbetsveckan före jul.

 
 

 

Och det är liksom nu det är tillåtet att äta pepparkakor på varje kafferast. Att börja bocka av julklappsinköpen och fråga varenda kotte man möter är du ledig i mellandagarna? Och det är en vecka då det sista på jobbet ska bockas av och det får lov att bli några hektiska dagar, för

 

sen

 

Sen får man sätta mailen på autosvar och stämpla ut för julledigt och långsammare puls och oansenliga mängder julmat.

 

Men, vi börjar med måndag och en ganska lång to-do-list på jobbet. Men det är 6 dagar kvar. 6 arbetsdagar kvar till jul och någonstans där emellan är ingenting jobbigt.

 
 

 
 

 
 

 

Hemma.

 

Ja, även fast det gått en bit över 4 år sedan jag sist fick kalla det för min hemstad så kommer det stället på jorden alltid vara hemma.
 
Platsen där jag vuxit upp.

 

Där, inom en radie på 3 mil bor alla som jag får kalla för familj och släkt och det är människor som bjuder på friktionslös kärlek och värme så långt ögat når. Och jag fick möjlighet att nästan träffa allihop, under fredag-lördag-söndag. Och det började med tidig uppgång och Lucia på lördagen.

 

 

 
Och det var så fruktansvärt vackert. Att se människor, både nya och bekanta som övat i veckor och som ansträngt sig för att allting ska bli perfekt och för att vi ska få julkänslor ända ut i fingerspetsarna. Ni som följer mig på instagram fick se en liten video från firandet och det var, förutom en mängd tärnor, ljus och instrument även några dansare på plats. Och i fladdriga kläder dansade de likt Loreen framför levande ljus och var ett inslag uppskattat av alla.

 

 

Men det som fick mitt hjärta att bli extra varmt? Ja, det var två små stjärngossar. I ett hav av ljus och annars feminint dominerande Luciatåg stod de där. De två. Med stjärngossestrut, stora glasögon och runda kinder. Och de mimade försiktigt med när Lucia kom inskridande för att inte ta överhand, men i mina ögon var de dem som lös starkast.

 

 

 

Sen, ja sen åt vi självklart lussekatt och drack kaffe och jag och mamma promenderade sedan runt i en fortfarande sovande stad innan vi tog oss hem för julgodiskokande och prata-ikapp-den-senaste-tid.

 

En lördagsstart att minnas, minsann.