Vet ni – jag vet inte riktigt hur jag ska prata med er kring graviditeten. Lovade ju att dela med mig av såväl husrenovering som graviditet (2 stora saker i livet just nu) och husrenoveringen är det inga problem med. Men med graviditeten? Jag vet inte…
Jag har, ända sedan jag fick reda på att jag var gravid, liksom haft svårt att prata om det. Och jag vet inte varför? Kanske känns det FÖR personligt på något sätt, för nära inpå, eller så är det att jag inte vill ”jinxa” något genom att prata om det. Det har liksom varit så ända sedan dag 1.
Det började med att jag berättade DIREKT för några få utvalda i min närhet att jag var gravid. Dels ville jag inte göra en stor grej av det och ”avslöja” graviditeten på ett spännande sätt och dels ville jag att ett gäng nära personer skulle veta att jag var gravid. Dels såklart för att man kanske inte alltid mår toppen i början av en graviditet (och jag hatar att ljuga – då vill jag hellre säga att jag mår illa pga graviditet än något annat) och dels ville jag dela med mig ifall någon komplikation eller missfall skulle ske – då är jag en sådan person som gärna vill att så många som möjligt ska veta. Så man kan få stöd, slippa onödiga frågor etc.
Och när de första kritiska veckorna hade passerat och det var dags att berätta för ytterligare familj, vänner, kollegor så liksom tyckte jag det var skitjobbigt. Ville mest bara skicka ut ett mass-sms till alla där det stod ”Jag är gravid, nu vet ni – önskar inga frågor”. Haha är jag en galen människa? Jag älskar ju annars att stå i centrum, men detta? Nej det tyckte jag bara var jobbigt. Många andra tycks ÄLSKA att berätta att de väntar barn, göra stor grej utav det och gärna prata graviditet med alla de möter. Men jag? jag vill mest bara undvika ämnet.
Har ingen aning om varför jag reagerar såhär. Kanske är det en slags flykt? Kanske är det att jag inte vill prata om det för jag är rädd? Att vara gravid är, för mig, ganska märkligt. Det är något man absolut har NOLL kontroll över och jag har insett att jag har ett kontrollbehov och att inte veta om bebis mår bra, om allt är som det ska etc. påverkar mig absolut. Och dels är det ju alla förändringar kroppen går igenom som också är märkliga, konstiga och påfrestande. Såväl fysiskt som psykiskt.
Jag skulle inte säga att jag, hittills, haft en jobbig graviditet – jag menar, allt ställs ju i perspektiv mot hur andra har det. Men jag tycker liksom heller inte det är superkul. Jag är ju en person som är van att må väldigt bra, jag tränar, äter bra, tar hand om min kropp och har väldigt sällan något ”symptom” så som ont, illamående, oro eller annat. Men i en graviditet? Ja då tycker jag symptomen avlöser varandra och det har nog inte gått en enda vecka sedan jag plussade på stickan som jag mått 100% toppen, det har alltid varit något som skavt lite… Vill återigen understryka att jag inte mår piss, för det gör jag verkligen inte. Men att ha problem med sura uppstötningar stundtals, att inte känna igen sin kropp i spegeln, att vara orolig när jag jag inte känt fosterrörelser, att ha ont i magen, ont på andra ställen och att ha känslan av att leva i en ”bubbla” och inte vara sitt vanliga jag till 200% påverkar mig absolut.
Många jag möter säger att jag ”strålar”, att jag har ett ”gravid-glow” och ser ut att må så himla bra. Och alltså, ja – jag mår bra. Men samtidigt är så mycket annorlunda och jag känner mig liksom inte som mig själv. Och varje gång någon frågar om graviditeten, är nyfikna på ditt och datt vill jag helst bara byta samtalsämne. Och om jag blickar tillbaka på de senaste 6 månaderna i mitt liv är det som om allt överskuggas av en känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men en känsla av lite ångest? eller vad det nu är för något som ligger som en höljd dimma över allt som hänt den sista tiden.
Så… ja, det är tufft för mig att prata om graviditeten. Av anledningar jag faktiskt inte riktigt vet. Men samtidigt är jag förstås otroligt tacksam över min kropp och såklart väldigt glad över graviditeten – tar absolut ingenting för givet och är oändligt tacksam över att få vara gravid ♥
Är det någon som känner igen sig i mitt beteende eller hur var/agerade ni om ni varit gravida?