Igår blev Gillis 9 månader och han har alltså funnits med oss lika länge på utsidan som han bakades på insidan inuti mig. Vår älskade, älskade pojk. 9 månader har sprungit förbi samtidigt som de varat i en hel evighet. Men det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över dig, du är världens finaste lilla kille som sprider så mycket kärlek omkring dig redan.

Innan vi beslutade oss för att försöka skaffa barn hade jag under många år tvekat inför tanken. Jag visste att jag ville ha familj, men hade liksom aldrig känt någon längtan efter barn. Jag älskade mitt liv och var rädd för den förändring som barn skulle innebära. Men nu? Nu är jag så oerhört, oerhört tacksam över att vi beslutade oss för att bli en familj på 3 och du är hela min värld, mammas älskling ♥

Denna veckan är sista veckan som jag är föräldraledig på heltid. Nästa vecka börjar jag nämligen jobba igen, fast inte heltid utan på 40% (2 dagar i veckan) och det känns helt galet.

Innan Gillis föddes och jag fick frågan av min chef hur länge jag önskade vara föräldraledig hade jag ingen aning om vad jag skulle svara på det. Hur skulle man kunna svara på något som man aldrig hade upplevt. Skulle jag älska att vara föräldraledig och vilja vara det i 18 månader eller skulle det börja krypa i kroppen redan efter 6 månader och klia i fingrarna av att komma tillbaka till arbetslivet? Jag hade ingen aning, men meddelade att jag nog trodde jag skulle vilja vara föräldraledig i 1 år, alltså 12 månader.

Och nu har jag varit föräldraledig i lite drygt 8 månader och SOM jag har älskat det! Visst har det funnits stunder då det varit supertufft och att vara föräldraledig är verkligen inte att vara ledig och en dans på rosor utan det är ett heltidsjobb som inte innehåller varesig kafferast eller friskvårdstimme. Att vara föräldraledig innebär att ansvara för sitt barn fullt ut; se till att bebisen äter, kissar, bajsar, sover, får trygghet, närhet, kärlek och tillgodose alla barnets behov 24 timmar om dygnet mer eller mindre. Men trots att det varit stundtals tufft och jag verkligen tänkt att jobba är som att ha semester så har jag älskat att vara hemma med mitt barn och inte direkt längtat tillbaka till mitt vanliga jobb.

Men så smög sig hösten på och de där barnvagnspromenaderna i 25 grader och sol byts ut mot snålblåst; kyla, regn och mörker och helt plötsligt känns tanken på jobb inte helt främmande. För även om Gillis just nu är i en ålder som är MAGISK så finns det en sida i mig som lockas av att få börja jobba igen. Att få klä sig i vanliga kläder, fixa smink och hår och sitta på ett kontor och ha utbyte av andra vuxna och att byta ut tankar på sovstunder och mattider mot tankar på annat.

Tanken på att abrupt avsluta föräldraledigheten och börja jobba heltid gav mig dock ångest så jag och min sambo insåg ganska snabbt att vi ville ha en kompromiss. Så i slutet av sommaren hörde jag av mig till min chef och kikade på möjligheterna att komma tillbaka till arbetet lite tidigare än beräknat, men inte på heltid utan som sagt vad på 40%. Och då jag har världens bästa chef och jobb fick jag ganska snart grönt ljus och vi bestämde att i november är det dags för mig att komma tillbaka.

Så i nästa vecka är det alltså jag som varje torsdag och fredag nu i 3 månader framöver kommer vara tillbaka på jobbet. Sedan i februari kommer jag gå tillbaka helt och det känns om en väldigt fin övergångsperiod; både för mig och min sambo som också får ”smyga” in föräldraledigheten innan den börjar på heltid för honom. Ett beslut som känns bra i magen då jag fortfarande kommer bebisgosa måndag-onsdag på heltid och torsdag-fredag får fokusera på att vara ”Anna” och jobba. Kanske den bästa av världar; om ni frågar mig.

Förra veckan mötte jag upp en av mina äldsta vänner (Linus) som också bor i Göteborg men som det var på tok för längesedan jag träffade. Han hade nämligen lyckats få tag i två biljetter till en utav restaurangen Bar Robusta’s vinprovningar.

Sagt och gjort; jag tog mig fram i ett regnigt Göteborg denna oktobertisdag för att möta upp min älskade vän och då vi inte setts på ett tag hade vi mycket att ta ikapp så vi började med ett glas och ta-ikapp-allt-som-hänt-det-senaste-tid på Bistro Odette! Munnarna gick i ett och vi var så ivriga på allt som hänt att vi knappt pratade färdigt våra meningar innan vi gick till nästa samtalsämne och sen nästa och sen nästa. Helt magiskt! Linus är en sådan vän som det inte spelar någon roll om det gått 1 vecka eller 2 år sedan jag träffade; varje gång är det precis som att vi sågs igår och herregud som jag uppskattar vår vänskap!

När klockan sedan närmade sig 18.00 och en timme hade gått rekordsnabbt gick vi vidare mot Bar Robusta och vinprovningen.

Och det var så grymt arrangerat! En italiensk kvinna (som utbildat sig och bodde i London) höll i själva provningen och hon var helt otroligt kunnig! Berättade ingående kring varje vin, producent, odling etc. och upplyste oss om doft, smak och så mycket detaljer att jag önskat jag hade haft en diktafon som spelade in allt. Jag själv är otroligt intresserad av all mat och dryck och vill gärna lära mig mycket mer om vin; men av någon anledning så tycks jag alltid glömma bort minst hälften efter varje provning, haha.

Vi smakade på 6 olika viner och konstaterade att de dyra var de som (givetvis) fick högst betyg av oss. Så kul ändå att dela intresset kring vin med en vän och vi beslutade ganska snabbt att gå på fler provningar och kanske även en kurs lite längre fram för att lära oss mer.

Efter provningen beställde vi in mat som vi delade på och så satt vi kvar länge och försökte hinna med typ hundra fler samtalsämnen innan det var dags för mig att bege mig mot centralstationen och ta pendeltåget hem.

Innan jag hoppade på tåget köpte jag en mosbricka med mig. Pastan vi delade på räckte inte alls för att mätta mig som är ganska stor i maten så denna smakade extra bra, särskilt efter 6 glas vin, haha.