Att ha något som man tycker om.

Jag älskar att gå på auktion. Att gräva i fyndlådor på loppisar och kika efter fina föremål på secondhandaffärer. Dels för att värna om miljön och slå ett slag för återanvändning, dels för att man kan fynda och hitta möbler/kläder/föremål för bara några tior, men framförallt för att man hittar saker till hemmet eller själv själv som ingen annan har, nåja någon kanske har något likadant men alla har det inte.
 
Och tjusningen i det alltså. Oslagbar.

Ni kommer snart att märka här på bloggen att ungefär hälften av alla föremål jag har i lägenheten med knarrande golvplankor är just det, auktions- eller loppisfynd.

Kärleken till det gamla, ja det har jag definitivt fått av min far. Som liten släpade han ibland med oss till diverse auktioner och dammiga lokaler fyllda med prylar högt och lågt. Och då? Då avskydde jag det. Kunde inte för mitt liv begripa hur någon ville ha något gammalt. Som. Någon. Annan. Använt. Tyckte det var fruktansvärt äckligt och jag skulle minsann aldrig handla på secondhand.

Och nu?
 
Ja, men jag älskar det.

Jag kollar flitigt i tidningen efter kommande auktioner och jag trängs med pensionärerna på lördagsloppisen i stan och jag blir alldeles pirrig i magen när jag lyckas buda hem något på auktionen. Varje gång känns det som en vinst.

Serveringsvagn – Auktionsfynd. Karaff – Lagerhaus. Glas- IKEA.

Och det finaste jag har i lägenheten är just ett auktionsföremål. Det var precis när jag flyttat in i lägenheten som jag såg denna på en auktion. Hade själv inte möjlighet att gå men bad min loppis-älskande far att hålla ett öga på budgivningen. Och visst blev den min, för 300 riksdaler och jag kunde inte tänka mig något bättre auktionsfynd, faktiskt.