Hemma.
Ja, även fast det gått en bit över 4 år sedan jag sist fick kalla det för min hemstad så kommer det stället på jorden alltid vara hemma.
Platsen där jag vuxit upp.
Där, inom en radie på 3 mil bor alla som jag får kalla för familj och släkt och det är människor som bjuder på friktionslös kärlek och värme så långt ögat når. Och jag fick möjlighet att nästan träffa allihop, under fredag-lördag-söndag. Och det började med tidig uppgång och Lucia på lördagen.
Och det var så fruktansvärt vackert. Att se människor, både nya och bekanta som övat i veckor och som ansträngt sig för att allting ska bli perfekt och för att vi ska få julkänslor ända ut i fingerspetsarna. Ni som följer mig på instagram fick se en liten video från firandet och det var, förutom en mängd tärnor, ljus och instrument även några dansare på plats. Och i fladdriga kläder dansade de likt Loreen framför levande ljus och var ett inslag uppskattat av alla.
Men det som fick mitt hjärta att bli extra varmt? Ja, det var två små stjärngossar. I ett hav av ljus och annars feminint dominerande Luciatåg stod de där. De två. Med stjärngossestrut, stora glasögon och runda kinder. Och de mimade försiktigt med när Lucia kom inskridande för att inte ta överhand, men i mina ögon var de dem som lös starkast.
Sen, ja sen åt vi självklart lussekatt och drack kaffe och jag och mamma promenderade sedan runt i en fortfarande sovande stad innan vi tog oss hem för julgodiskokande och prata-ikapp-den-senaste-tid.
En lördagsstart att minnas, minsann.
