Och så var jag framme hos pappa. På slätterna i Skaraborg där snön faktiskt ligger kvar i dikena och gör landskapet lite lite ljusare. Jag glömde min kamera i Göteborg. Ibland kan jag vara just sådan, aningens virrig. Speciellt när jag stressar och lever efter sista-minuten-tid och där tidsoptimisten i mig tänker att jag nog allt hinner med den där spårvagnen, minsann. Och jo, jag hann med. Fast utan kamera.
Men,
kameraproblemet får jag lösa på något sätt i veckan och en bortglömd kamera gör inte så väldans mycket när jag ändå haft underbara timmar i Göteborg tillsammans med en utav de bästa. Åh vad jag hoppas att alla har möjligheten till att ha en sådan vän. En människa som känns så självklar i ens liv och där man kan avhandla alla ämnen som finns över en portion libanesisk mat och två glas vin. Och vi satt på restaurangen och doppade bröd i olika såser och pratade om barndomsminnen, resor, familjerelationer och annat väsentligt. Och efteråt? Efteråt hade jag kramp i kinderna efter att ha gapskrattat rakt ut över en incident om en misslyckad skidresa som slutade med århundradets vurpa och ett brustet revben som följd.
Sedan gick vi hem, på kullerstensgator till hans nyinköpta lägenhet och låg efteråt och småpratade till långt inpå natten och vi ville liksom inte att dagen skulle ta slut. Ni vet känslan när man är tio år och sover över hos sin bästa kompis. Den känslan. Oslagbar.
Men nu ropar visst pappa på mig att gästerna börjar trilla in. Det vankas nämligen kalas och tårta. Och med det framför mig så kunde jag inte önskat mig en bättre eftermiddag, trots avsaknaden av kamera.
