Köksprojekt 2.0.

Ja, jag har ju liksom nämnt ordet köksprojekt några gånger här i bloggen och talat om sådant som gett mig ryggskott för en veckas tid och så vidare. Men jag har inte nämn exakt vad det är jag ägnat mig åt.

Men tidigare i veckan blev det alltså klart. Mitt köksprojekt. Och köket har varit det rum i lägenheten som jag ägnade mest kärlek åt i början (med framtagning av golv, slipdamm, målarfärg, nya vitvaror, kaklande och fixande). Men när sedan allt var klart var det som om jag inte hade någon kärlek kvar att ge åt rummet. Köket och jag var klara med varandra, för stunden i alla fall.

Så jag lät det vara. Lät det vara ganska tomt bortsett från köksbord och stolar och några enstaka värmeljus i fönstret. Lät det vara tomt tills jag för några veckor sedan fick en idé. En idé om högt uppsatta hyllor prydda med fina föremål, gamla urnor, tavlor och dammiga olivträd.

Och hyllorna sen. Jag visste att jag inte ville köpa nya hyllor. Jag är inte en sådan person som har högblanka väggskåp eller skinande klickgolv eller ett nytt designerbord. Nej, jag gillar det slitna. Det som har fått åldrats med värdighet och knarrar när man går på det, känns ruggigt när man tar på det eller sådant som nötts ner till det är lenare än sammet.

Som ett citat från Ernst Kirchsteiger ”Man blir lite varm i hjärtat när man står framför ett så här gammalt hus”. Och jag håller med Ernst, gamla föremål gör mig varm i hjärtat och det var just därför jag föll handlöst den där onsdagen för ungefär 4 veckor sedan. Jag var nämligen på väg hem från jobbet på cykel när jag fick se ett gäng plankor ligga inne i skogen. Nyfiken stannade jag, hoppade av cykeln och gick närmare för att undersöka. Framför mig låg plankor, hopsatta 4 om 4 och de var alldeles perfekta! Lagom långa, lagom tjocka men framförallt med precis perfekt grad av slitage och patina.

Så dagen efter gick jag upp tidigt innan jobbet och åkte dit för att ”lite käckt” ta med mig plankorna i bilen. ”Lite käckt?!?!” Alltså, att släpa de där hopsatta och dyblöta plankorna de 50 metrarna till bilen var nog tamigtusan det jobbigaste jag gjort. De vägde – utan överdrift – säkert 60-70kg och var otympliga, smutsiga och fulla av spik och antalet svordomar jag fyrade av där i skogen klockan 06.49 en fredagsmorgon var så många att jag nästan skäms.

Men,

efter mycket slit fick jag in dem i bilen (efter att ha fällt alla säten som fällas kan) och efter ännu mer slit fick jag upp dem till lägenheten (det var nog här någonstans jag fick mitt ryggskott). Jag fick sågat isär dem så att de inte längre satt ihop 4 om 4 och ägnade minst två timmar åt att rensa plankorna från jord, grus och gräs som växte på dem innan jag ställde ut dem på en solvarm balkong för att torka.

Och där har de stått, i nästan 4 veckor och torkat och blivit något lättare att bära. Och nu sitter de alltså på väggarna i köket. Sitter där och gör mig stoltare än tuppen när jag går förbi över att jag lyckades slutföra projektet. Stolt och nöjd och varm i hjärtat över att ännu en gång föra in något i hemmet som har en historia, ett värde och en känsla.

Konsoller – Byggmax