Igår var jag ju som sagt med Emilie. Fina Emilie som var brun som en pepparkaka och lite jetlaggad men fylld med samma värme och nyfikenhet och kärlek som innan hon åkte. Och efter en runda på stan intog vi min solvarma balkong och bredde ut filtar och satt på golvet och åt sushi, drack vin och tog ikapp det senaste.
Och vi växlade mellan allvar och skratt och minnen och framtidsplaner. Och jag är så tacksam för Emilie. En person som kommit in i mitt liv bara de senaste två åren, men en person som jag hoppas ska stanna för evigt. För med Emilie spelar det liksom ingen roll vad man hittar på, det blir alltid trevligt, alltid.
Och nu? Nu ska jag åka till Göteborg. Möta upp mamma på tågstationen och sedan ska vi fira mors dag med solsken och Megaloppis i Majorna.
jag träffade en gammal vän igå och vi har inte träffats på jättelänge. Men vi kunde ta vid där vi en gång slutade och det är på något sätt så stort. tänk att känna någon så väl, ha en sån på riktigt connection med någon. jag blir liksom alldeles tåris bara jag tänker på det! =)
Ja, det är helt otroligt. Att man kan träffa en människa och bara prata tills man tappar bort tiden (oavsett hur längesedan det var man sågs sist), det är otroligt vackert på något sätt 🙂