Igår spenderade vi ju som sagt några timmar på Hamburgö. Vackra, vackra Hamburgö. Pojken jag var tillsammans med för något år sedan och som alltid bär skjorta eller piké och dyra solglasögon är uppväxt inte långt därifrån och det var han som fick mig att upptäcka detta smultronställe.
Och igår var det alltså min tur att visa mamma det. Och jag menar, hur kan man inte förälska sig i oändligt blått hav och mjuka, laxrosa klippor som liksom välkomnar till att ligga ner. Ligga ner och dra handen över klipporna och förvånas över hur något kan vara både så hårt och stabilt men samtidigt mjukt och lent på en och samma gång. Ja, på Hamburgö behövs inte så mycket mer än badkläder, filt, kaffe och fint sällskap för att jag skulle kunna vara nöjd resten av livet.
Och vi badade, badade i det klara vattnet som igår säkert var över 20 grader varmt och lät saltvattnet torka på kroppen i vinden och solen medan vi tittade ut över havet som gnistrade likt en stjärnhimmel. Västkusten alltså, ibland blir man lite hemmablind, men jag är ändå så tacksam över att jag har allt detta bara en bilresa bort.
Och nu? Nu har jag sista semesterdagen. En sista semesterdag där himlen visar sig från sin blåaste sida och jag ska alldeles strax åka ut till bryggorna och göra Emil sällskap och njuta semestertid! in i sista sekunden.
