Och så var det torsdag kväll (vart tar veckorna vägen?!) och det är dags för mig att åka till gymmet för att instruera dubbelpass för ett gäng härliga deltagare. Och kroppen liksom längtar efter träning. Längtar efter att få svettas i normal temperatur (hey, när det var 32 grader ute var det inte roligt att instruera dubbelpass) och längtar efter att få darriga muskler och endorfinkickar.
Ibland kommer man in i svackor med träningen. Även jag. Framför allt blir det så när jag är stressad, då bortprioriterar jag träningen. Och det är dumt. För träningen om något kan reducera stress och jag mår alltid så otroligt mycket bättre när jag tränar än när jag inte gör det. Så jag försöker klämma in det i vardagsschemat. Åker till gymmet lite senare på kvällarna när det inte är lika mycket folk och man varken behöver köa till vikterna eller trängas bland maskinerna. Åker dit för att få en härlig avslutning på dagen. Medan det fortfarande är ljust ute och den där promenaden hem från gymmet sker i ljummen, i ett sakta tempo och med ett leende på läpparna.
