Tror ni på spöken? Andar? Vålnader? Väsen?
Det gör jag.
Jag tror på att det finns vissa människor som på något sätt kan känna eller se mer än andra. Människor som har en förmåga att känna sinnesnärvaro av sådant – sådana – som inte längre finns. Och jag vet att jag är en av dem.
Det är inte så att jag har sett något eller kan kommunicera med något. Men jag känner det.
Första gången var jag 15 år och jobbade extra med att städa kontor på kvällarna. Och vid ett flertal tillfällen, i samma rum, när jag stod och moppade eller dammsög kände jag hur någon grep tag om min axel. Hade det hänt endast vid ett tillfälle hade jag trott att jag inbillat mig, men det här upprepade sig otaliga gånger. Samma sak hände tiden efter den trafikolycka jag var med om – i flera veckor efteråt kände jag närvaron av något/någon. Persienner vinklades, dörrar öppnades och flera gånger kände jag att jag inte var ensam i lägenheten. En skyddsängel intalade jag mig. En skyddsängel som varit med den dagen då jag överlevt och nu ville se till att jag inte klantade till det.
Och samma känsla fick jag i måndags då vi befann oss på ett gammalt barnhem dit föräldrar placerade barn som varit jobbiga, barn de inte längre vill ha hemma. Ja, h.e.r.r.e.g.u.d vad jag kände det då.
Framförallt i två rum kände jag det. Medan modellerna gjorde i ordning sig vandrade jag runt i den gigantiska byggnaden på jakt efter bra locations. Och på en våning – i två rum gick det nästan att ta på. Det var som om luften stod stilla när jag gick in i rummet. Tyst, stilla och tung luft. Och så mitt hjärta, vars rytm ökade så att pulsen nästan var öronbedövande när jag gick i rummet. Här fanns något. Jag såg ingenting, hörde ingenting utan bara visste. Kände.
Det är märkligt det där. Hur jag så tydligt upplevde denna känsla medan resten av teamet tyckte det var läskigt, visst – men de kände inte på långa vägar samma obehag som jag. Men samtidigt som jag kände olust finns det något som fängslar mig i dessa miljöer – som om något väntar på att upptäckas och som gör att jag inte riktigt kan slita mig.
Ja, jag vet inte vad ni tror på. Men att det fanns något som närvarade i den där byggnaden i måndags, ja det kan jag svära på att det gjorde.
Visst är det så. Jag känner också av det. De energierna som lever kvar, som stannat och inte riktigt hittat vidare.
Många människor som man möter i detta liv, har vi ju ofta mött i tidigare liv, under andra förhållanden. Så spännande och intressant tycker jag.
Har även varit i kontakt med en tjej som hjäkpte mig möta mina tidigare liv, och ta mig genom dessa. Fick även hjälp att läka och förklara vissa cellminnen. Som varför jag har migrän.
Som du märker kan jag prata om detta hur mycket som helst 😉
Ha en fin dag, njut av dig förmåga och din öppenhet!
Kram Mia
Oj, så spännande det låter! Förstår att du skulle kunna prata om detta i timtal 😉
Men jag håller med dig – det är otroligt intressant!
Stor kram
Åh vilka miljöer. Läskigt med spöken o väsen o sånt. En granne berättade att hon kände att
någon satt i soffan bredvid henne o att någon knackade på dörren men det var ingen där.
mycket läskigt – men också intressant! Kram
Hej. Jag har också varit där och onekligen känt saker. Närvaro. När jag och min kompis sa högt för oss själv att ”vi sticker härifrån”, så var det dessutom som om något försökte hålla oss kvar, hindra oss från att gå. För vi kände närvaro precis framför oss – som om de försökte knuffa tillbaks oss.
De två platserna du kände extra mycket mig gissa att åtminstone ett av dem var det lilla rummet med en säng i på övre våningen, i änden på korridoren?
Mvh Christian