Varje förmiddag nu under juldagarna har vi promenerat upp på berget och gått vinterpromenad. I ca 2 timmar har vi promenerat runt bland vitpudrade granar och blåbärsris och sett solen strila genom trädstammarna. Det har varit så vackert. Och vi har promenerat runt bland stigarna tills låren blivit kalla av köld trots dubbla byxor och underställ. I förrgår hade vi liksom 11 minusgrader och då blir låren kalla, oavsett klädsel. Men åsynen av det vita mot de mörka trädstammarna och den blå himlen har liksom varit värt kylan. Och tillsammans har vi gått och beundrat naturen i tystnad medan vi andra gånger pratat om livet i allmänhet och njutit av varandra.
Jag älskar skogspromenader. Speciellt lediga dagar som dessa då man kan vandra i timmar utan att känna stress. Vandra i timmar tillsammans och liksom bara vara. Och jag är så tacksam över att vi fick snö och att skogspromenaderna blev vinterpromenader. För är det någon tid på året som jag önskar snö så är det just i jul och mellandagarna.
Och nu? Nu ska jag byta promenad mot nästan 3 timmar i buss och åka tillbaka till västkusten. Lite vemodigt känns det allt men någonstans längtar jag efter favoriterna jag har där och lägenheten med knarrande golvplankor.
God fortsättning! Och visst är det skönt att vara hemma hos ”de sina” men oavsett längtar men hem, till sitt nya hem. I skrivande av inläggets stund, åkte jag åt andra hållet och jag har hunnit njuta av min älskade stad Uddevalla med mellandagsrea och pekandes till övriga i familjen: där har jag bott, och där har jag bott, och där! Och känt mig både lyrisk och vemodigt ledsen på samma gång. För oavsett hur bra man än trivs, längtar man ibland hem. Hoppas nyåret blir det bästa. Kram Lina
Ja, konstigt det där. Hur där man växte upp alltid kommer kännas som ”hemma” liksom 🙂 Hoppas du haft en riktigt härlig jul här på västkusten! God fortsättning och ett riktigt Gott nytt år! Kramar