Tankar om pandemin.

 

Alltså, hörni. Låt oss prata lite öppet om pandemin. Jag vill inte ha några pekpinnar eller vassa ord utan bara ge oss möjligheten att prata på riktigt om hur vi känner såhär efter 12 månader av pandemi (och som kommer pågå hur mycket längre till?!)…

Jag själv har tacklat pandemin på olika sätt och verkligen försökt göra det bästa av situationen, tänka positivt och vara glad och tacksam för det man faktisk har och inte tänka så mycket på det man inte har eller inte får göra. Men nu börjar verkligheten komma ikapp. Det jag mår allra bäst av i livet är nämligen att äta middag med vänner (gärna på restaurang), vara i myllret och planera. Är liksom totalt vilsen om jag inte får planera framåt och de senaste 8 månaderna har man inte kunnat planera någonting. Även om man försiktigt planerar för en korvgrillning utomhus eller en promenad med en vän så är man 200% inställd på att vilken sekund som helst ska det ställas in för att någon känt förkylningssymptom kvällen innan. Det har gjort att även om jag vill planera för det lilla så är jag hela tiden inställd på att det där roliga inte kommer bli av. Och jag med mitt katastroftänk (jag har under hela livet alltid gått runt och tänkt att något hemskt ska hända innan man får uppleva det där roliga man har planerat) mår inte alls bra i denna pandemi för katastroftänket har liksom visat sig vara ”sant” så många gånger de senaste månaderna och det gör liksom inte underverk för psyket direkt.

Men utöver att jag upplever nedstämdhet och periodvis känner mig vilsen utan sammanhang så ser jag också människor i min närhet som på riktigt mår otroligt dåligt i pandemin. Singlar vars enda chans till socialt umgänge är att gå ut på restaurang eller gym eller på stan. De har ingen familj att spendera fredagsmyset med utan sitter helt ensamma. Jag har också människor i min närhet som går igenom skilsmässa och som är så sjukt ensamma i det och allra helst bara vill umgås med vänner inomhus och göra saker som får de att tänka på annat för en sekund. Och dessutom flera nyblivna föräldrar som kämpar i ensamhet och som både är i behov av barnvakt och att träffa andra nyblivna mammor och pappor i grupp. Tänk vad de går miste om mycket socialt i samband med första tiden med bebis.

Vet dock att jag är oerhört priviligerad och att det finns SÅ många fler som har det värre. Det är fruktansvärt med alla som gått bort till följderna av sjukdomen och läkarvården som går på knäna. Men samtidigt är jag oerhört rädd för vad konsekvenserna kommer innebära. Hur många mår dåligt psykiskt just nu och hur många upplever våld i hemmet eller psykisk misshandel men som tvingas vara hemma med personen som misshandlar? Antal sexbrott mot barn i Europa har även det ökat på grund av att fler sitter hemma och online. Flera har också drabbats oerhört hårt ekonomiskt och många har förlorat sina jobb, tvingat sätta sina företag i konkurs och kanske till och med förlorat sina hem som en konsekvens av detta.

Jag ber liksom en stilla bön att vaccinet nu ska göra underverk för det är verkligen en fråga hur länge många orkar kämpa. Vi behöver se lite ljus i tunneln snart och vi människor är liksom skapta för att planera och umgås med andra människor. Vi är ju i grunden flockdjur och jag tror tyvärr följderna av pandemin kommer vara värre än själva sjukdomen.

Ja, hörni. Nu blev det ju inget peppigt måndags-inlägg här. Men jag kände ett behov av att ventilera för att på något sätt finna styrka och se ljuset framåt. För det blir bättre och det är framförallt OK att känna så här och vetskapen om att säkert flera känner likadant gör eländet lite mer uthärdligt.

Hur mår du i pandemin? ♥

 

Rekommenderade inlägg

6 kommentarer till “Tankar om pandemin.

  1. Fint inlägg <3
    Många tankar & funderingar & frågor som surrar. Även att jag & familjen varken är påverkade av att någon av oss blivit sjuka (än) eller några andra tråkigheter, så blir man ändå påverkad. Har jobbat hemma 100% sen i november, det är egentligen en lyx, samtidigt som det är tråkigt emellanåt.
    Men det vi ändå alla blir påverkade av är möjligheten till att göra vad man vill. Friheten till att göra exakt det som man känner för, utan restriktioner. Det saknar jag. Jag saknar att umgås med vänner lite mer, saknar resturangbesök och konserter! Men är tacksam mitt i allt. Det är ”skönt” med en tom kalender. Upplever inte alls någon stress just nu (kanske snarare tristess…). Men man förstår ju att det är många som mår väldigt dåligt just nu. Och ovissheten i att inte veta hur länge vi ska ha det så här… till hösten säger någon.. minst.
    Men vi får hjälpas åt! Försöka sprida värme & ljus till alla som behöver. Det kommer bli bra.

    Kram <3

    1. Tack för fin och mycket klok kommentar ♥ Precis som du säger så saknar man friheten att göra det man vill utan restriktioner, förbud eller skam. Visst är det många gånger skönt med en ”tom” kalender, men tomheten kan också skapa stress (i alla fall hos mig som är en extremt rastlös person, haha). Men som du säger så får vi försöka hjälpas åt för att det ska bli bra och vi ska känna oss trygga även i en oviss situation 🙂
      Stor kram ♥

  2. Jag är egentligen en ensamvarg men tom jag saknar vännerna, att sitta uppkrupen i någons soffa och umgås. Saknar det spontana i att möta någon på stan för en snabb kopp.
    Jag vill tillbaka till mitt ”vanliga” liv, där jag själv bestämmer. Det är så mycket jag saknar.
    Samtidigt är jag splittrad i inställningen till vaccionet, vi vet så lite om det. Och det är en jätteinkomst för läkemedlesföretagen.
    Det är så svårt!
    Då är det ändå fint att gå in här någon gång om dagen ochläsa dian uppdateringar 🙂
    tackar för det!

    1. Så fint du beskriver det – att sitta uppkrupen i någons soffa och umgås ♥ Jag är också en person i behov av mycket egentid, men jag blir snart tokig i brist på det sociala. De små sakerna som du beskriver – det saknar jag verkligen 🙂 Hoppas att vi snart kan återgå till våra vanliga liv där vi själva har kontrollen igen ♥ Stor kram och tack för fin kommentar kring mina uppdateringar 🙂

  3. Börjar tröttna rejält nu tyvärr. Vill bara att allt ska vara som vanligt. Är föräldraledig dessutom så alla dagar ser exakt likadana ut, vilket gör mig otroligt frustrerad. Enda höjdpunkterna i veckan är de få besöken jag gör på ICA, haha. Tack för ett bra inlägg!

    1. Ååh jag håller till 100% med dig! Är ju inte själv mammaledig men har flera i min närhet som beskriver ”mammaledigheten” snarare som att vara instängd med sitt barn. Värre saker finns, absolut – men jag förstår frustrationen till 100%. Och hahaha, ja – när man får se folk på ICA så jublar man ju lite inombords, haha. Kram och tack för fin kommentar 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *