This is the part when I break free.

Idag har jag haft en fantastisk dag på jobbet. Fantastisk.

Det är en sådan jäklig häftig känsla, det där. Att även om det är stressigt och hjärnan går på högvarv under de 9 timmarna jag befinner mig där så tvingar jag mig ibland att stanna upp. Stanna upp och utan att ens tänka på det le världens största leende. Världens största leende för att jag gör exakt det jag drömt om att göra. Jag har haft många drömmar om vad-jag-ska-bli-när-jag-blir-stor. Men det har varit just det, drömmar. Ganska otydliga, luddiga och sådana som man bara minns korta fragment från. Jag har liksom flackat ganska mycket mellan vad jag vill göra. Och även om jag inte har kunnat sätta ord på exakt vad jag vill fylla dagarna med så har jag vetat vilken känsla jag strävat efter. Och den känslan? Ja, den känner jag just nu. Kanske inte alla de där 9 timmarna varje dag, men jag känner den.

Och det är så jäkla fantastiskt. Hur livet funkar. Jag är helt övertygad om att vi kan få det vi drömmer om och med hjälp av omedvetna tankar har jag tagit mig dit. Den pusselbit i mitt liv som kallas jobb har fallit på plats och det gör mig så fruktansvärt taggad på livet.

Men,

för att inte bli för svamlig stannar jag där. Ska berätta lite mer hur jag tänker kring omedvetna drömmar senare men just nu ska jag ta mig ner till snickarboa. Ska fortsätta mitt måleriprojekt en stund innan jag kryper upp i soffan med en kopp te, en (eller tre) bitar äppelkaka och film. På tal om film; har ni sett ”The fault in our stars”? Alltså jag dör. Såg den i söndags och lipade mig igenom hela filmen. Så fruktansvärt fantastisk.

Se den.