Det bästa med julen för mig. Ja, det är trots allt inte alla paket som är så omsorgsfullt inslagna och med etiketter med snirkliga bokstäver och snören i alla dess färger. Det är heller inte att bli överröst med mat och äta något var 30:e minut så att man i stort sett aldrig går hungrig utan håller en konstant, jämn grad av mättnad. Att träffa släkt och vänner och önska varandra god jul, ja det står högt på listan, men är trots allt ändå inte det allra bästa.
För vet ni vad det är? Tillsammanstiden. Den avslappnade, lugna tillsammanstiden. Den som gör att man inte behöver ställa någon klocka på morgonen, den som gör att alla ligger utslagna i soffan mellan presentpapper och hemgjord knäck och ser på långfilm till sent inpå natten. Den tid som trots allt firande med släktingar hit och dit (som det där med skilda föräldrar innebär) ändå innehåller ett oerhört lugn och tid för sådant som jag annars är dålig på att avsatta timmar i veckan för. Ja, tillsammanstiden. Den som får mig att sitta framför brasan med mamma och prata om allt mellan himmel och jord, den som gör att man kan äta långfrukost med tända ljus och den som får mig att envist rota i en garderob 30 minuter för att få fram gamla fotoalbum. Fotoalbum från en barndom med två små blonda, ögontindrande varelser som alltid tycktes ha något på gång.
Ja, lugna dagar i jul tillsammans med de jag älskar.
Det har fått dagarna i jul att kännas som veckor och jag är mer utvilad och tacksam än någonsin.
