



Igår hade jag lite av en fixardag. Efter frukost så började jag packa det som jag rensat tidigare i veckan och stuva in i bilen. Jag rensade ju både vindsförrådet och källarförrådet och hade nog med soppåsar och flyttkartonger för att åka 3(!) vändor till tippen. Tre överfulla bilvändor senare där jag både lämnade in saker för återvinning och återbruk hade jag två städade förråd och herregud så skönt det kändes! Att rensa kan vara den bästa terapin!
Efter projektet till återvinningscentralen åkte jag ut till Fredriks föräldrar där mina sommardäck låg förvarade i deras garage. Där bytte jag däck på bilen. En ganska surrealistisk känsla att befinna sig hemma hos ens forna svärföräldrar bara 4 veckor efter en separation som tagit så hårt på mig. En surrealistisk känsla av utanförskap. Som att befinna sig i sandlådan men inte få vara med att leka. Att prata med de människor som varit en del av ens framtida familj och som nu istället inte är en del av ens familj. Jag skötte däckbytet ganska snabbt och ville helst vara i fred och mådde ganska upp-och-ner när jag åkte därifrån. Tröståt en glass på vägen hem som jag köpte på bensinmacken. Den lindrade tomheten i magen något, i alla fall fysiskt.
–
Över till något roligare nu (orkar inte känna tomhet konstant). Om en liten stund kommer nämligen Emilie och hämtar upp mig och vi ska på söndagsbrunch. Så mysigt!
