Ibland säger en bild mer än tusen ord. Ovan ser ni ett hopplock av mitt 2016 – en av fördelarna med att ha en blogg är just tillbakablickarna – herregud vad mycket man hinner med under ett års tid, egentligen.

Om en liten stund får vi gäster här hemma och jag har ägnat halva dagen åt att duka och förbereda maten. Och så har Fredrik städat och gjort fint. Men innan jag byter om till nyårskläderna vill jag passa på att önska alla er ett Gott Nytt År! Och jag vill även passa på att ge er en stor kram och tacka för 2016! Ni är underbara som kikar in här och följer mig på bloggen och på Instagram ♥

 

 

 

 

Sista fredagen på 2016 spenderas hemma i soffan. Med pizza, serietittande och den där brittiska cidern som Fredrik köpte på den engelska landsbygden åt mig i somras.

En lugn hemmakväll, med andra ord. Inte helt fel!

 

 

 

 

Igår var det alltså dags för det årliga (eller ja, jag gör det ju flera gånger per år, men ni fattar) uppackandet av vackra bröllopsklänningar! I början på det nya året reser jag för att, tillsammans med det team jag skapat, fotografera bröllopsmode till magasinet. Dagar där vi ska skapa magi tillsammans och föreviga dessa vackra kreationer på bild. Och i samband med att jag packar upp klänningarna dokumenterar jag även allt noga inför fotograferingen och självklart passar jag även på att prova ett par av kreationerna. Så underbart!

 

Så under kontorstid igår packade jag upp, skrev ner dokumentationer och krängde på mig en och annan klänning. Ganska härlig arbetsdag, om jag får säga det själv. Önskar att man kunde gå klädd i en sådan klänning minst en kväll i veckan, snacka om fest! En sak är i alla fall säker: Om jag skulle gifta mig någon dag skulle jag behöva minst 3 stycken klänningar – omöjligt att välja! Men utav dem ovan är nog bild nummer 1 & 8 mina favoriter. Har ni någon?

 

 

 

 

För ungefär en vecka sedan (huh vad tiden går fort) så skar jag ju sönder foten litegrann under DET ÅRLIGA VINTERBADET. Ett härligt, djupt snitt som läkaren tyckte behövde sys, men som tejpades ihop med förhoppning att kunna läka själv.

Och nu har det alltså gått en vecka och man undrar ju hur det går. Läker det ihop? Har det blivit inflammerat? och så vidare. För att stilla min nyfikenhet lite tog jag i tisdags bort det befintliga bandaget, plåstret och all tejp för att undersöka. Och alltså; jag måste ge ALL CRED till läkare och sjuksköterskor där ute. För när tejpen hade fastnat i snittet och liksom slet upp såret på nytt när jag drog bort där, ja då var jag nära på att svimma. Så stor eloge till alla där ute som klarar av att jobba inom sjukvården – ni är riktiga hjältar!

 

Hur som helst – efter att ha suttit ner ett tag, rengjort och inspekterat snittet närmare kunde jag konstatera att jo – det ser ut att läka fint. Visst gör det fortfarande ont och jag haltar en del, men herregud så fantastisk kroppen är som kan läka av sig själv!