Och så var det lördag! Och en solig sådan dessutom.

 

Efter att ha stigit upp, dragit upp persiennerna och försiktigt öppnat dörren till balkongen kunde jag konstatera att det skulle bli en balkongfrukost idag, minsann. Och igår när jag besökte affären hade jag som tur var varit lite förutseende och visste exakt vad jag skulle vara sugen på, en solig lördagsmorgon. Dallassallad.

 

 

 
Jag har inte ätit det på, ja, säkert 7-8 års tid. Men det är barndomsminnen för mig. Att sitta ute på altanen en sommarlovsmorgon medan mamma serverade ljust bröd med skinka och dallassallad. Eller att vara på färd i husvagnen och på morgonen gå till den lilla affären på campingområdet och kika i kyldisken om de hade just det, dallassallad. Den smakar sommar för mig. Sommar och barndomsminnen.

 

 

 

Och jag minns också min första förälskelses reaktion på dallassallad. Pojken jag var tillsammans med i nästan fem års tid, han pratade som Håkan Hellström och kunde lyfta 120 kg i bänk utan att blinka. När han fick se burken med dallassallad slutade han inte skratta på hela dagen. Att man överhuvudtaget döpte något ätbart med ett namn innehållandes ordet dallas var för honom årets grej, utan tvekan.

 

Men ja, oavsett associationer så är det förbaskat gott. Speciellt på en solvarm balkong en ledig lördag.

 

 

En ledig lördag, ja. Och jag tänkte börja förmiddagen med en sväng ner på stan och spana i butikerna efter vårnytt. Sedan ska jag hjälpa Emilie att flytta. Fina Emelie, som också ska bli med bostadsrätt och inglasad balkong och möjlighet till att äta dallassallad en solig lördagmorgon.

 
 

 
 

 
 

 

Ibland blir jag liksom överrumplad över hur mycket kärlek det finns här i världen och hur många olika skepnader den kan visa sig på.

 

Som idag till exempel. När jag satt som fastklistrad framför dataskärmen med tusen program uppe på samma gång och i full fart med att slutföra de senaste veckornas jobb och medan Enyas Boadicea  strömmade ur högtalarna knackar någon mig på axeln. Det är en utav mina kollegor, han som är två meter lång och har stockholmsdialekt och som har fått stå ut med mitt senaste snack om hur kaffemaskinen fullständigt ballat ur och hört mina jämförelser om tjära och rävpiss. Han som inte själv dricker kaffe men som åkt till affären och köpt ett helt paket till mig, med motiveringen ska man slita som ett djur i en hel vecka förtjänar man åtminstone lite gott kaffe. Alltså jag dog. Ett paket kaffe, jag vet. Men det var tamigtusan det bästa på hela veckan.

 

Ja,

 

Människors omtanke, alltså. Det överrumplar mig ofta och fasen så fint det är.

 
 

 
 

 
 

 

Ja, som ni vet har jag fullt upp denna vecka. Fast på ett bra sätt, liksom. Och mellan korrekturer och deadlines försöker jag också gå igenom femtielva nya träningsövningar i huvudet. Ikväll väntas jag nämligen instruera i två helt nya pass på gymmet och jag höjer fenomenet ”fusklapp” till ytterligare en nivå. Tacka gud (eller den som nu upp fann post-it) alltså.

 

 

 

Och annars? Ja, jag har i nuläget endast 27 timmar kvar till helg, det står krokus i en liten kopp på mitt köksbord där hemma och SMHI utlovar 13 grader och sol lagom till imorgon lunch. Med andra ord: jag kunde haft det betydligt värre.

 
 

 
 

 
 

 

 

 

My god så mycket det är att göra på kontoret nu. I vanliga fall brukar jag kunna titta in till er under lunchen och säga hej men veckor som denna? Ja låt oss bara säga att det finns att göra. Liksom. Fram tills fredag. Då är det deadline och jag får lov att klappa mig på axeln och pusta ut några dagar innan det kör igång igen.

 

 

 

 

Hur som. Tänk att det redan är onsdag idag. Och vårens kanske blåsigaste sådan, också. Cykelturerna till och från jobbet idag fick mig starkt att ifrågasätta begreppet ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och undra om det inte bara är något mammor har kommit på för att få tio minuters lugn och ro hemma medan barnen springer av sig sockerruset utomhus. För när regnet piskade i ansiktet och låren var kalla av köld och kastvindarna från sidan höll på att bokstavligen blåsa av mig från cykeln så tänkte jag att, jo dagar som dessa ska man lyssna på sin lata sida och inte på klassiska ordspråk som påstår att det är skönt att vara ute, oavsett väder.

 

 

 

Men, cyklade gjorde jag och nu i efterhand känns det liksom sådär extra bra. Som när man varit duktig fastän motståndet har varit lite extra tufft. Men låren svider fortfarande av köld så jag ska värma mig med en varm dusch och sedan invänta Tommy för kaffe och prat om vad som hänt sen senast.

 

Så,

 

trots kyla, blåst och lite för kalla lår är det en bra onsdag. Det här också.

 
 

Jeans – Dr. Denim

Blus med guldkrage – Gammal

Armband – The Jewelry