Igår var jag bjuden på middag hemma hos Emilie. Och det var så himla trevlig, att få sitta på hennes balkong och ta ikapp det senaste och äta mat och fruktsallad och njuta sensommarkväll. Vänner ja, det bästa som finns.

 
 

 
 

 
 

 

 

 

 

 

 

 
 

Alltså, ibland är Sverige så himla vackert. Som en solig dag på västkusten. När havet och himlen tycks vara spegelbilder av varandra med sin blåa färg och djupa oändlighet. När de laxrosa klipporna täcks av nyponrosor och hur kontrasten mellan de hårda klipporna och de mjuka blombladen får det nästan att värka i brösthet av skönhet. Eller som en sommardag i Skåne. Bland honungsgula fält som smyckats med vallmo och prästkragar och som böljande svajar i den ljumna brisen. Där det platta landskapet bjuder på vidsträckta vyer och fifty shades of hay.

 

Eller som Skaraborgs slätter. Platsen där jag vuxit upp och som efter några år med hemmablindhet återigen väckt kärleken hos mig. Kärleken över åkrar och fält som breder ut sig som ett enda stort lapptäcke. Som kärleken över de hundratusentals kossor som betar på ängarna, över Vätterns klara vatten och de gröna trädtopparna mot den blå himlen.

 
 

Ja,

 

ibland behöver vi bara stanna upp och njuta. För det är inte bara på Maldiverna, i New York eller Kroatien som det finns skönhet. Nej även Sverige kan vara slående vackert och i helgen tänkte jag just på det.