Tror väl knappast att någon kan undgå det faktum att det är Fettisdagen idag? Såväl nyheter, sociala medier och annat skyltar högt och lågt med denna älskade bulle som nu finns i ett brett sortiment av smaker och utseende. Själv? Ja själv föredrar jag den ”vanliga” semlan, fast med vaniljkräm då istället för mandelmassa då jag är allergisk mot mandel. Eller ja, ”vanlig” semla kanske man inte får kalla det då? Det finns ju dem som är sjukt strikta med vad som får kallas vad. Men i mina ögon är det en ”vanlig” semla eftersom jag inte har alternativet att äta den med mandelmassa.

 

Hur som helst. Världens kanske godaste dag och en dag jag gladeligen firar. Nu: 15 minuters kafferast med kollegor och nybakta semlor som sällskap.

 
 

Vilket underbart sätt att förgylla tisdagen på ♥

 
 

 
 

 
 

 

 

 
 

Idag var vi ute på skogsvandring. Högt uppe på berget bland snötäckta stigar, ståtliga granar och frusna sjöar vandrade vi iklädda ryggsäck och underställ. Och det var fantastiskt härligt. I perioder då mitt liv har varit stressigt finns det nämligen alltid en sådan längtan till naturen och jag tror inte jag är ensam om den känslan, för det ligger något väldigt primitivt i det. Naturen är stabil och där pågår livet i sakta mak oavsett vad som händer i våra liv. Naturen är för det mesta lugn, tyst och full utav syre och det var just längtan efter det som gjorde att det blev skogspromenad idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 

Och vad är en skogspromenad utan mat och dryck? Ingenting skulle jag vilja säga. Så vi packade ryggsäckarna med kaffetermos och hembakta kakor och sedan gav vi oss iväg. Spåren var inte riktigt nedtrampade överallt utan våra skor trampade mjukt genom snön och gjorde de kilometrarna vi gick lite tyngre än vanligt och då smakar det ju extra bra med något gott i magen. Så när vi kommit halvvägs slog vi oss ned i ett vindskydd och gjorde upp en liten eld som värmde skönt i den kyliga luften. Och där satt vi. Beundrade utsikten, drack kaffe i blå muggar och njöt tillsammanstid på det där avslappnade och fria sättet som blir ute i naturen. Sedan vandrade vi tillbaka. Med rosiga kinder, kalla lår, lyckliga själar och axlar som återfunnit den höjd de trivs bäst i.

 
 

Ja, skogspromenader. Lika sköna oavsett årstid och jag påminner mig själv om att komma ut på dem oftare.

 
 

 
 

 
 

 
 

Tidigare idag vandrade vi på berget med underställ, ryggsäckar och skor lämpade för snö. Så himla mysigt!

 

Men mer om det senare, för nu ska jag sätta mig i bilen och köra tillbaka mot västkusten. En helg alltså, den går så väldans fort.